Igår sprang jag det första långpasset efter att jag återupptagit löpningen efter min fotskada. Vädret 
var fantastiskt med strålande sol och väldigt lite vind. Löpningen gick hyfsat även om jag fick lite tåskav på slutet. Jag hade hoppats kunna se årets första tranor under rundan men där kammade jag noll, jag kunde dock konstatera att Suseån är översvämmad på sina ställen.
Apropå långpass så började jag se en ny svensk film i går medan jag åt kvällsmat. Filmen är svenska ”Ur spår” som handlar om en ensamstående mamma med alkoholproblem som bestämmer sig för att åka Vasaloppet för att imponera på sin dotter och på sin förra mans nya flickvän. Filmen har sina poänger även om den inte precis trollbinder en.
Medan jag såg filmen så åt jag stekt fläsk och ägg (ungkarlsmat men med mycket grönsaker till) vilket 
intresserade Betty enormt. När 
jag ätit klart fick hon smaka en bit men när jag ställde undan tallriken och fokuserade på filmen så pep hon iväg och jag tänkte inte mer på det. Jag tittade vidare i en dryg halvtimme innan jag stängde teven och dukade av. När jag kom ut i köket satt Betty som ett tänt ljus där och tittade på skålen med den mat som blivit över…. När jag dök upp så vred hon på huvudet och såg bedjande på mig. Ja, hon fick en liten bit till.
Det ser ut som att vi kommer bli hästlösa det närmaste året. Tora kommer förmodligen lånas ut för 
att betäckas och få föl (vi ska inte ha det). Den tilltänkta pappan heter Yngve Frej och är ett Gotlandsruss som fått väldigt bra poäng vid utställningar och jag tror han tävlat i både trav och sportkörning. Han står uppställd i Gränna så det är dit Tora ska flytta och bli kvar i 18 månader om allt går vägen. Tanken är att hon ska vara dräktig igen (med Yngve Frej) när vi får hem henne igen. Planen är att Hia ska flytta till Varberg och bo på ett ställe som sysslar med rehabilitering med hjälp av djur. Han ska hjälpa små och stora människor att må bättre och det tror jag kommer passa honom alldeles utmärkt.
Den tilltänkta hingstens namn syftar ju på Slas bok ”Vem älskar Yngve Frej”. Jag har inte läst boken (är lite Slas-traumatiserad efter att han läste berättelser i barnprogram när jag var liten – hans röst ger mig ångest) men jag har den. Jag fick boken av några kursare på Ultuna efter att jag lagt upp ett 
träningsprogram åt dem så att de skulle klara Stockholm maraton på 3.30 (tror de kom i mål på 3.20). De var i varje fall nöjda med min insats och gav mig boken med en sorts dedikation inskriven som tack (klicka på fotot om ni vill läsa texten).
Nedan finns ett barnprogram med Slas för den som vill återuppleva sin barndom på 70-talet:
Till sist några foton från morgonens promenad med Betty.
