Sly
Jag hade tänkt göra ett kort inlägg i går kväll och berätta hur min fika med min ”bootsinspiratör” avlöpte (se gårdagen inlägg). Det blev dock inget skrivet i går kväll. När jag kom hem med barnen på eftermiddagen så gick vi ut i skogen för att leta efter kottar. Vi hittade inga kottar men väl en väldig massa sly.
Det finns områden i vår skog med mycket sly. Vi tog ner skog där när vi precis flyttat hit. Efter avverkningen planterade vi bokplantor där men sen jag blev sjuk har jag inte orkat gallra och hålla efter växtligheten i de områdena. Slyn har tagit över helt och det ser bedrövligt ut nu.
Jag fick en riktigt kraftig ångestattack när jag fick syn på slyn. Jag hade förträngt hur det såg ut och plötsligt stod jag mitt i det. Jag fick avbryta kottletandet och gå hem med ungarna. Väl hemma tog jag ångestdämpande för jag mådde riktigt dåligt.
Jag vet inte hur ångestdämpande medicin fungerar för andra men för mig verkar det bara finnas två lägen, ingen effekt alls eller utslagen. Tar jag lite så händer inget och tar jag lite mer så däckar jag. I går däckade jag. Jag gick och la mig samtidigt med barnen och sov som en klubbad säl hela natten.
Slyn kommer att få bli ogallrad i år också, det finns för mycket annat som har högre prioritet. Det som känns viktigast just nu är att fixa staketen i hagarna så att vi kan släppa hästar på bete. Efter staketen är det veden som gäller. Samtidigt som det också är återhämtning och att göra roliga saker som ska prioriteras (instruktioner från terapeuten). En gång i tiden
tyckte jag att staketen och veden var jätteroliga saker. Jag vet att det funnits stunder när jag suttit på jobbet och längtat att få komma hem för att sätta stängsel eller ställa mig och klyva ved. Jag kan konstatera att så känns det inte nu. Nu känns de mer som Damokles svärd.
Tillbaka till gårdagens fika. Den var väldigt trevlig. Mannen i fråga hade ingen aning om att han, genom att själv använda boots, inspirerat mig till att nu 15 år senare skaffa mig ett par cowboy boots. Han blev därför väldigt förvånad när han såg mig komma gåendes på uppfarten i mina stövlar. Hans kommentar var ”och riktiga skor har du på dig också, det trodde jag aldrig att jag skulle få se dig i boots!” Han tyckte de var snygga och blev förvånad när han fick reda på att jag köpt dem på Myrorna. Jag hade varit nöjd med bootsen oavsett vad han sagt men det var roligt att höra att han gillade dem.
Jag satt och pratade med honom och hans fru i nästan två timmar. Vi har inte träffats på många år så det fanns mycket att prata om. Vi berörde allt från depression till handknutna persiska mattor.
Han har gjort mycket mer för mig än att bara få mig att gilla cowboy boots. Han har lärt mig boxas och under en period var han också ett stort stöd när jag behövde det. Jag är verkligen glad att han hörde av sig efter artikeln i HP. Verkligen glad.
