Socialarbetare med maskingevär
I går var jag på en ”after work” med dem på den del av Socialförvaltningen där jag gör praktik. Vi spelade först Laserdome
och sen gick vi ut och åt. Jag har varit jätteglad att jag blev tillfrågad om att följa med och har verkligen sett fram emot det. Fram tills i går morse, då började jag känna att jag kanske inte ville följa med, att det skulle bli för jobbigt. Den känslan förstärktes av att jag hade en väldigt jobbig timme hos terapeuten precis innan det var dags att samlas för att spela Laserdome. Jag tog mig i varje fall till Slottsmöllan och laserdomlokalen, utan några större förväntningar, varken för egen del eller för de övriga deltagarnas. Ska jag vara ärlig så tänkte jag att ”hur mycket action kan det bli med ett gäng seriösa och engagerade socialarbetare”. De är jättetrevliga men jag förknippar dem betydligt mer med ”kulturtanter” (de är nästan enbart kvinnor) än med personer som tycker att strid i stadsmiljö är kul.
Så fel jag hade. När de fick på sig ”stridsselarna” och vapnet i händerna så verkade de förvandlas till nån slags ninjor. Hejsan vad det gick sen! Det var ett oavbrutet skjutande. Jag tillbringade mer tid med att vänta på att mitt vapen
skulle aktiveras igen efter att jag blivit skjuten än med att skjuta mot andra. Det var roligt och svettigt. Jag var sjöblöt redan efter de första 20 minuterna och efter den andra omgången var jag riktigt trött.
Jag var kanske inte helt rätt klädd för aktiviteten. Torsdagar brukar jag ju ha kostym för att det är terapi men jag kände att kostym inte skulle funka så jag “klädde ner” mig lite. Vilket innebar gråa linnebyxor, svart skjorta med dubbla manschetter (med manschettknappar som ungarna gjort)
, grå väst, röd slips och en grå/svart kavaj (glencheckmönstrad). 
När vi spelade Laserdome så tog jag av mig slipsen och kavajen, inför andra omgången åkte även västen av.
Efter Laserdome så åt vi mat på Fox and Anchor.
Det var väldigt trevligt men jag tyckte det blev jobbigt när sorlet och ljudnivån steg under kvällen, så när man skulle dra igång en musikquizz så avvek jag. Jag satt sen och väntade på bussen på en tom och tyst bussterminal i 40 minuter. Det var riktigt skönt.
Jag är väldigt tacksam att jag blev medbjuden på ”afterworken” och jag är glad att jag orkade följa med. På samma sätt som det får mig att känna mig ”osjuk” att sitta och tjabba på CLAVIS så fick det här mig att känna mig ”osjuk”. Jag gjorde nåt som ”riktiga”, friska, människor gör, nåt som jag gjorde i livet innan jag blev sjuk. Det kändes väldigt bra att göra det igen.
Jag känner mig sliten idag men jag ska försöka få 1,5 timmes avslappning på gräsklipparen senare under förmiddagen. Jag tänker lyssna på STIL i P1 medan jag klipper gräset. STIL är mitt favoritprogram på radio. För den som missat STIL så handlar det om mode, kläder och olika samhällsfenomen (sänds fredagar kl. 10.03).
Jag brukar uppleva gräsklippningen som väldigt avslappnande (om jag inte ligger långt efter och gräset är jättehögt). När gräsklippningen är som bäst är det en stund när jag bara är fokuserad på vad jag gör där och då. Jag kan, och ska inte göra nåt annat än att klippa gräset, det är bara att åka med och ha nåt intressant i hörlurarna.
Efter lunch ska jag in på ett möte på Socialförvaltningen och efter det ska jag fika med mannen som inspirerade mig att så småningom skaffa cowboy boots. Jag tänkte ha mina boots på mig för att få dem bedömda. Jag har inte träffat honom på många år och det ska verkligen bli roligt att prata med honom igen.
