Till skillnad från överstelöjtnant Kilgore i ”Apocalypse Now” så vet jag inte hur napalm luktar. Jag misstänker att jag inte skulle gilla lukten om jag kände den. En lukt som jag gillar är lukten av svettiga träningskläder.
De luktar rejält, lite disciplin och av en skön trötthet. En härlig blandning om ni frågar mig! Jag är dock inte säker på att min fru tycker mina svettiga träningskläder i hallen är lika härliga.
Jag körde ett rejält pass på sandsäcken igår. I dag känner jag den där behagliga ömheten i musklerna som bara träningsvärk kan ge. Det känns att jag ansträngt mig. Det är en väldigt skön känsla. Det är en känsla jag undvikit väldigt länge men som jag en gång i tiden var väldigt bekant med. Var i ligger egentligen lockelsen i att ta ut sig rejält? Visst, fysisk utmattning är ofta skönt på nåt sätt, men när man är så trött att man spyr är det inte särskilt behagligt. Fråga ”Musse”
. För mig har nog lockelsen mycket legat i att jag vill visa vem som ”bestämmer”.- kroppen eller jag? Det är ju trots allt så att man orkar mycket mer än man tror (och dubbelt mot vad mamma tror…).
I går kväll såg jag ”Midnatt i Paris” av Woody Allen
på dvd. Den var jättebra! Rolig och väldigt charmig. Owen Wilson spelar huvudrollen. Jag har inte sett honom i så många filmer (typ nån Jackie Chan film), det jag sett har inte imponerat men det har kanske mer berott på filmen som sådan. Han var i varje fall bra i ”Midnatt i Paris”. En period gillade jag vissa av Woody Allens filmer väldigt mycket. Jag gillade (gillar väl fortfarande) hans beskrivningar av neurotiska storstadsbor som kämpar med existentiella frågor, kärlek och hypokondri. De av hans senare filmer jag sett har jag inte riktigt gillat. Fram till nu.
