Sotis-Sötis-Stout-Murphy?
Vi har blivit med katt. En av ”kollegorna” på Socialförvaltningen hade en kattunge
som hon ville hitta ett hem åt och vi hade ju ett hem men ingen katt. Nu har vi både och. Kattungen (vi tror att det är en hane) är hur gullig som helst. Han var inte det minsta blyg när han kom hit utan klev direkt ut ur transportburen och började undersöka huset.
Jag vill ju helst ge våra husdjur irländska namn men i det här fallet så försöker jag ta ett steg tillbaka och låta barnen bestämma. Ungarna velar just nu mellan Sotis eller Sötis. Personligen kan jag inte låta bli att tycka att Stout 
(den mörka, kraftiga, öltyp som Guinness och Murphy´s tillhör) hade varit ett bra namn eftersom det är en svart katt som säkert kommer bli stark och rejäl, vi har dessutom haft en hund som hette Guinness så det hade varit konsekvent. Min fru föreslog Murphy och det hade varit helt ok med mig men det föll inte ungarna på läppen.
Både i går och i dag har jag varit på föreläsningar. I går var det en om självskadebeteende och i dag var det om kriminalitet som livsstil kopplat till missbruk.
Båda föreläsningarna var intressanta och på olika sätt kände jag igen mig (mer eller mindre) i flera av de problemområden som beskrevs.
I går pratade vi om ”Liftarens guide till galaxen” under lunchen på CLAVIS. Jag nämnde att min favorit i serien, som ursprungligen var en triologi, är den fjärde boken, ”Ajöss och tack för fisken”
(det kom ytterligare en bok efter denna). Nu är det ett tag sen jag läste boken men som jag minns den har den ett stort humoristiskt och andligt djup. Det är också en av de mest romantiska böcker jag läst.
En sak i ”Ajöss och tack för fisken” som fastnat i mitt minne är hur man (som människa) kan lära sig att flyga. Tricket är att kasta sig mot marken och missa! Efter gårdagens samtal har jag tänkt på just det där sättet att lära sig flyga. Det som slår mig är att det är lite som det min terapeut vill att jag ska göra för att hantera min sorg över att livet är som det är, och inte som jag ville att det skulle bli. Hon vill att jag ska möta de mörka känslorna och rädslorna och hantera dem med acceptans. För mig är det som att våga kasta mig in i mörkret för att missa. När jag tänkt på det i dag så känns allegorin given och det ger boken ytterligare en dimension. Jag får lov att läsa den en ännu en gång.
