Storleken har betydelse
Frågan ifall jag vill hjälpa till som instruktör på ett träningspass hos Eldsberga gymnastikförening 
oroade skiten ur mig i går kväll igen. När jag satt med kvällspipan, faktiskt också med lite starkt i ett glas, och mådde som en prins så slog det mig att Försäkringskassan kanske kan ha synpunkter på om jag hoppar in som instruktör. Tidigare har jag kunnat kombinera min sjukersättning (d.v.s. förtidspension) med praktik men den praktiken var obetald och som instruktör skulle jag få ersättning i form av gratis träning och 135 kronor per pass.
På sin hemsida säger Försäkringskassan följande om att jobba lite varje vecka.
Utifrån det låter det som att jag borde kunna vara instruktör bara jag anmäler det till Försäkringskassan. Eftersom jag är som jag är så känner jag mig dock ändå orolig visavi dem. Frågor som väcks hos mig är t.ex. Kommer en anmälan leda till en extra granskning av mig? Kan en sån granskning då komma fram till att eftersom jag orkar blogga, pyssla med saker på gården och vara instruktör så har jag en arbetsförmåga?
Jag vill verkligen inte att Försäkringskassan ska se mitt eventuella engagemang som instruktör som ett bevis att jag återfått arbetsförmågan – för det har jag inte.
Jag är tveksam till att jag klarar av att vara instruktör men det som lockar till att försöka är att det skulle ge en social kontakt som jag behöver samt att det också skulle ge mig möjlighet att få lite välbehövlig fysisk träning. Det skulle dessutom inte kosta mig något eftersom träningen blir gratis och de 135 kronorna skulle täcka körkostnaden till och från Eldsberga.
Om det hela skulle fungera så skulle det kunna bli nåt som lyfter mig rejält men det kan lika gärna sluta med en krasch och att jag mår sämre än innan. Jag är verkligen kluven till det hela och att känna en oro för att jag kanske får Försäkringskassans ögon på mig genom att engagera mig gör ju inte precis saker och ting lättare.
Nog om Eldsberga gymnastikförening för idag.
I förmiddags blev Hiawatha skodd hos oss för första gången. Hovslagaren fick jobba hårt med honom, inte för att Hia var bökig men för att han är så liten. Det var bökiga arbetsställningar och tänger som var för stora men till slut hade Hiawatha fått nya skor på fötterna. Hovslagaren fick jobba en del med Pirana också men då var det inte storleken som spelade in utan mer det faktum att Pirana inte riktigt ville samarbeta. Det är svårt att spika fast hästskor på en häst som spjärnar emot men även i hennes fall gick det bra till slut.
