Syrsor eller tinnitus
Jag har inget minne av att jag hörde syrsorna förra sommaren så jag har funderat på om jag kommit 
upp i den ålder då hörseln försämrats så pass att syrsornas spel är för högt för att man ska kunna höra det. När jag satt med pipan i går kväll så hörde jag dock någonting, ett svagt lite susande 
ljud och efter att ha försökt lyssna fokuserat på det så kom jag fram till att det antingen var syrsor eller tinnitus. Vi får se om ljudet återkommer igen och då ska jag försöka få hustrun och barnen att också lyssna.
Gårdagen bjöd på ännu en sovmorgon, eller rättare sagt min fru bjöd mig på ännu en sovmorgon. Jag behövde den väl även om det inte blev överdrivet sent i lördags. Jag tycker inte om när hustrun anpassar sig eller saker och ting efter mitt mående. Egentligen är det väl inte anpassningen som sådan som jag inte tycker om utan att den faktiskt behövs. Jag tycker inte om att tvingas konfronteras
med att jag inte fungerar, eller har ork, som jag skulle vilja och tycker att jag borde. Att jag verkligen behövde gårdagens sovmorgon blev tydligt efter lunch då jag blev tvungen att lägga mig och vila nån timme för att orka med eftermiddagen och kvällen. Hustrun tog också initiativ till en liten utflykt i går eftermiddag. Hela familjen, inklusive Betty, åkte till Steningekustens naturreservat och fikade. Det är en karg och vacker miljö där och killarna gillade att springa och klättra på klipporna.
Idag har killarna börjat på varsitt sommarläger som ska hålla på hela veckan. Det är Halmstad kommun som ordnar en massa olika läger under sommarlovet. Den äldste sonen är på ett friluftsläger som innefattar övernattningar medan tioåringen går på ett prova på-läger dagtid, jag vet inte riktigt vad det är barnen får prova på men jag tror att det kan vara lite allt möjligt, till exempel olika idrotter, teater eller konst. Barnen var på läger även förra sommaren, tolvåringen på samma friluftsläger han är på nu och den yngre sonen var på ett ”recycling design”-läger (tyvärr hölls inte det i år).
På väg hem efter att ha lämnat tioåringen på lägret så åkte jag inom apoteket i Getinge för att hämta 
ut Theralen, min i mitt tycke viktigaste medicin. Jag fick inte ut medicinen beroende på att läkaren satt 21 dagars spärrtid mellan varje uttag. Det gjorde mig tämligen uppbragt eftersom jag med nuvarande konsumtion av Theralen (enligt läkarens ordinationer) sörplar i mig en flaska på bara i elva dagar! Hur tänkte läkaren där egentligen? Jag fick apotekspersonalen att räkna efter och de insåg ju att spärrtiden var fel satt men de sa att de inget kunde göra åt det utan jag måste få tag på läkaren och få henne att ändra spärrtiden. Det är hopplöst att få tag på en läkare på psykiatrin i vanliga fall men i semestertider brukar det vara mer än hopplöst. Jag lämnade meddelanden till psykiatrin via telefon och via 1177 Mina vårdkontakter och fick beskedet att de skulle höra av sig under förmiddagen, till min stora förvåning så gjorde de faktiskt det. Jag fick prata med en sjuksköterska och hon kunde givetvis inte ändra spärrtiden men hon skulle säga åt en läkare att göra det.
Jag förstår att de får mycket att göra på psykiatrin om de gör såna här saker. Det var inte första gången i år som det strulade med mina recept och jag blev tvungen att kontakta psykiatrin för att de skulle rätta till fel de begått. Såna här händelser skapar merarbete hos psykiatrin och de är mycket jobbigare för mig än vad jag tror de flesta förstår, ett stresspåslag som dagens slår undan benen på mig rätt rejält.
Lite senare under dagen så plingade det till i min telefon och jag hade fick besked om att psykiatrin hade skickat ett meddelande till mig på 1177 Mina vårdkontakter. När jag försökte logga in där så möttes jag av:
Tro det eller ej men då svor jag faktiskt lite grand! Det hela var dock inte så allvarligt som jag först befarade, efter att jag startat om datorn så funkade allt som det skulle och jag hade fått besked om att spärren på Theralen är borttagen.
