Tidens tand
Tidens tand kan visa sig på många sätt och anta ännu fler skepnader men den mest konkreta formen 
jag råkat ut för ligger på en bänkskiva här hemma – 13-åringens sista mjölktand. Det känns som att det inte var länge sen han började tappa framtänderna och såg ut så här i munnen (november 2013).
I går började hustrun börjat jobba igen efter fem veckors semester. Även om det var en lång semester så hade hon ingen ”tillbaka-till-jobbet-ångest” i tisdags men tyvärr hade jag det för oss båda. Jag skulle ju inte till nåt jobb men jag gick ändå omkring med magen full av fjärilar å hennes 
vägnar. Jag tror oron kom sig av att jag sett hur välgörande semestern varit för henne och nu skulle hon tillbaka ner i häxkitteln av möten och projekt. Hon verkade dock inte särskilt orolig och det var ju huvudsaken. I går kväll pratade vi lite om hur det varit att börja jobba igen och hon sa att den gått hyfsat men att det visst hade varit skönt med fem veckors semester till. Den kommentaren var inte menad som en 
pik åt mig men den gjorde ändå väldigt ont och fick mina dömande tankar att svämma över. Jag har ju ”semester” i fem veckor till, ja i 50 eller 500 veckor till för den delen. Kommentaren blev en ofrivillig påminnelse om att jag inte har ett jobb att gå till utan 
bara är hemma vecka efter vecka. Min tid här hemma är ju ofta en kamp med mitt mående och mina demoner men det är inget jobb och den får mig inte att känna att jag gör rätt för mig.
