Till Göteborg med en spets i näsan
I går åkte jag till Göteborg igen. Svärföräldrarna behövde följas till tåget och få hjälp med bagagehantering med mera. Precis som förra vändan var jag stressad inför den här resan med så för att peppa mig själv så satte jag en punkig piercing i näsan – en spets.
Jag tyckte det blev en bra kontrast till min i övrigt propra uppsyn. Jag tog också med mig sönerna och efter att tågärendet var avklarat så gick vi till några av de secondhand-butiker jag tidigare brukade besöka i Göteborg. Vi 
började med Beyond retro i Arkaden och till min stora glädje så gillade båda sönerna butiken. Femtonåringen tog foton och skickade till en kompis och skrev att de måste gå dit tillsammans. Det kändes så härligt att kunna visa grabbarna nåt som de tyckte var ”coolt” och häftigt. Deras pappa är inte bara en gubbe som går i otakt med tiden.
Efter Beyond retro så fikade vi på Ahlströms och det var väldigt trevligt, och gott. Sen blev det fler 
butiker bland annat Ragtime och Pop boutique. På eget bevåg gick killarna också in på ett ställe som sålde sneakers, dyra sneakers.
Vid 17-tiden på eftermiddagen var vi alla hemma igen och då var jag rätt mör. Kvällspipan satt som 
en smäck igår. Igår fick jag också en kallelse till en läkartid till psykiatrin, en kallelse som gjorde mig förbannad och fick mig att ägna morgonen idag åt att skriva ett argt mejl till psykiatrin. Kallelsen var ett resultat av att hustrun tidigare kontaktade psykiatrin för att jag mår så dåligt. Det samtalet resulterade i ett meningslöst samtal från en sjuksköterska – vilket resulterade i ett första argt mejl från mig till psykiatrin. Ett mejl de helt ignorerat, fyra personer fick det men ingen har ens bekräftat att de fått det (jag använde e-postadresser som jag vet fungerar).
Det hela handlar om mina problem med utsättningssymptom efter att jag slutade med sömntabletterna samt det faktum att jag var lovad ett läkarsamtal i vår. Jag har inte fått nån tid i vår och kallelsen var till i september med en läkare jag aldrig träffat tidigare. Det är helt jävla meningslöst att träffa en ny läkare och diskutera problem som är det minsta komplexa. De har aldrig koll på någonting och det blir bara ett allmänt svammel som slutar i att de föreslår en ny medicin. Därav det nya arga mejlet, den här gången skickade jag även mejlet till Patientnämnden (skrev i
mejlet att jag skulle göra det) och vet ni vad – ett par timmar senare så får jag en tid med min ordinarie läkare i juli. Det fanns tydligen lediga tider i varje fall….
Efter mejlandet med psykiatrin har jag mått skitdåligt och varit extremt mycket uppe i varv. Jag orkar inte bråka med dem men jag blir så förbannad att jag inte kan låta bli. Jag har varit på det här sättet 
hela mitt yrkesliv – använt ilska som drivkraft och det har fått saker gjorda men det har också slitit fruktansvärt hårt på mig. Och fått mig väldigt illa omtyckt på sina håll… Trots att jag mådde som skit idag tog jag mig ut och sprang och det lindrade min psykiska smärta lite. Jag hade tänkt klippa gräs efter löpningen men det orkade jag inte med.
Jag har öst galla över psykiatrin i det här inlägget och det känns bedrövligt att jag måste slåss för att få hjälp men i ärlighetens namn så måste jag också ge min läkare en eloge för att hon i höstas tog tag i frågan om sömntabletter. Hon var den första läkare som jag träffat de senaste 14 åren (och jag har träffat många….) som verkligen drivit på för att jag skulle sluta med sömntabletterna. Många har nämnt det i förbigående, typ ”när du mår bättre så ska vi försöka sätta ut sömntabletterna också” men det har aldrig blivit nåt av det och sen har läkaren slutat och det kommit nån ny utan koll på läget. Min nuvarande var dock tydlig och bestämd och det blev den knuff jag behövde. Sen slutade jag inte på det sätt som hon ville utan jag slutade på mitt sätt men det viktiga måste väl ändå vara att jag inte tagit en sömntablett sen månadsskiftet oktober/november 2021.
