“Time waits for no man”
Hustrun och 12-åringen har åkt till hennes föräldrar för att hämta hem tioåringen som varit där hela veckan. Det innebär att jag har huset för mig själv och har alla möjligheter att ta det lugnt i här hemma (pipbilden är dock från gårdagens fantastiska vårkväll).
Det går dock inte så bra med att inte göra någonting, inte så att jag gör en massa utan det som fattas mig är att jag inte kan slappna av. Jag har en spänning i kroppen som inte vill släppa och jag vet inte om den är en rest av de senaste dagarnas stress eller om den kommer sig av att det finns en hel del ”borden” i huvudet på mig.
Jag har väldigt svårt att bara ta det lugnt och vara nöjd med det jag gjort tidigare i veckan. Inom boxningen så brukar man säga att man inte är bättre än sin senaste match men för mig verkar det som att jag inte är bättre än den dag som är, det jag gjorde i går räknas liksom inte idag. För att riktigt komplicera saker och ting för mig så räknades det jag gjorde i går inte ens när jag gjorde det eftersom jag hela tiden jämför med min kapacitet när jag var frisk. Jag hade en ganska hög arbetskapacitet fram tills jag blev sjuk så det innebär att mina nuvarande prestationer hamnar ganska långt under en ribba lagd utifrån det som en gång var. Saker och ting blir väl inte heller bättre av att ”det som en gång var” utfördes av en betydligt yngre Johan. Det är nog så att man har bättre ork att sätta 
stängsel, hugga ved m.m. när man är 35 än när man är nästan 50, eller som de säger på engelska – ”Time waits for no man”.
Jag rundar av med nåt lite mindre dystert, bilder tagna idag. Haren fotade jag faktiskt medan jag skrev det här inlägget. Bilden är tagen mellan våra två bildskärmar och jag behövde inte ens lyfta på rumpan för att knäppa den.
