Trångt i kistan
Gårdagseftermiddagen och början på kvällen var inga höjdare för mig. Först slog min kroppsnoja till när vi åkte ner till simba, badet i Getinge och senare var jag väldigt nedstämd och uppgiven.
Det började med att vi åkte till simba för att sexåringen skulle få bada lite och min fru motionssimma. Jag gick dock inte i bassängen, när sonen frågade varför så skyllde jag på att jag tyckte det var för kallt i vattnet och att jag redan frös. Den egentliga orsaken var att jag tycker det är jobbigt att visa 
mig med bar överkropp. Jag skäms för hur jag ser ut, slapp och hängig. Jag vet att jag nyligen la upp bilden till höger där jag ser rätt vältränad, nästan lite ”biffig” ut men det var i linne. Armarna och axlarna och benen är i bra form, det är det som finns däremellan som jag tycker ser för bedrövligt ut.
En gång i tiden var jag riktigt vältränad och i situationer som igår skäms jag över att jag låtit min kropp förfalla. Samtidigt vet jag hur väldigt mycket jag tränade då och att det har varit omöjligt för mig att träna på det viset på många, många år.
Skammen jag känner kring min kropp liknar den jag ofta känner över att ha misslyckats med karriären, att inte ha blivit framgångsrik på jobbet. Både skammen kring kroppen och karriären grundar sig i ett antagande att mitt människovärde beror på vad jag presterar. Vi har pratat jättemycket om det här på terapin och jag vet, i teorin, att mitt värde som människa inte är mindre som något överviktig förtidspensionär än som vältränad karriärist. Det hindrar mig dock inte från att känna att prestation och värde är två sidor
av samma mynt.
Jag vet inte om min sammanblandning av mitt värde, mitt psykiska välmående och hur vältränad jag är hänger ihop med att min fysiska status har försämrats i takt med att jag mått allt sämre. Nånstans finns det nog ett hopp att om jag blir supertränad igen så kommer jag också må superbra igen. Detta trots att jag vet att jag periodvis mådde psykiskt dåligt när jag var aktiv som boxare och jag har aldrig varit så vältränad som då.
Samtidigt som jag skäms för min kropps så skäms jag för min kroppsfixering, jag vet att den är fånig och fel. Jag tänker att ”sånt trams håller bara anorektiska tonårstjejer på med”. Det i sig är en väldigt fördomsfull tanke, mot mig men främst mot alla tonårstjejer som kämpar med anorexi.
Förutom viktnojan så drabbades jag, som sagt var, också av nedstämdhet och en stark känsla av förtvivlan i går. Jag vet inte var känslorna kom ifrån men det kändes som om sorg och uppgivenhet körde över mig. När det känns så vill jag bara ta en 
sömntablett och sova igenom det jobbiga. Jag vet att det 
oftast funkar. Att det gör det är både bra och dåligt, bra för att det tar mig igenom det jobbiga men samtidigt dåligt just för att det fungerar. Det är så många kvällar sista tiden som jag sovit bort de här känslorna, så många gånger som jag lagt mig samtidigt med barnen och lämnat min fru ensam framför tv:n. Kvällarna, när barnen somnat, är ju en stor del av hennes och min tid tillsammans och att jag sover bort den känns inte ok.
Just igår så gick jag inte och la mig utan hustrun och jag såg ”Trångt i kistan”. Det är brittisk komedi med drag av fars och jag tyckte den var jättekul. Den fick mig att lägga mig med ett leende på läpparna.
Avslutningsvis så tänkte jag bara avslöja vad det var jag syftade på när jag i gårdagens inlägg frågade om nån såg nåt särskilt i fotot på mig och linnebyxorna. Jag hade plockat bort brevlådan som sitter jämte en av kastanjerna på gårdsplanen. Har man inte varit här så är det ju omöjligt att se det och även om man varit här så är det svårt att veta exakt var bilden är tagen. Jag var dock väldigt nöjd med min retuschering av fotot. Jag gör vanligtvis inte så med mina bilder på bloggen, i går gjorde jag det mest för att se om jag kunde. Det kunde jag.
