Typ A
Min plan i förmiddags var att spring sju kilometer på stigarna i Biskopstorp 
men jag hade inte ens sprungit hälften av den sträckan när jag kände att det började strama i höger hälsena. Det gjorde inte ont utan det stramade bara men det brukar vara en indikation på att nåt håller på att gå sönder. När sånt här händer så vet jag att det smarta är att sluta springa och gå den kortaste vägen hem men jag har oerhört svårt att göra det. Jag vill verkligen genomföra det påbörjade 
passet, får jag inte det så känns det som ett misslyckande – även fast det är klokaste är att bryta.
Idag var jag inte smart men jag var inte helkorkad heller. Jag kortade ner rundan, visserligen inte så mycket som jag hade kunnat men jag sprang i varje fall inte alla sju kilometerna.
Jag fungerade så här redan för 30 år sen när jag började springa lite mer seriöst. Hade jag skrivit in ett pass i min träningsplanering så skulle jag genomföra det. Även då förstod jag egentligen att ibland är det bättre att avbryta ett pass än att springa på och förvärra en skada men jag hade oerhört svårt att tillämpa den insikten. Efter att jag blev sjuk har jag fått lära mig att den typen av beteende kallas ett typ A beteende. På nätet hittade jag följande beskrivning av någon med typ A-beteende.
”Typ A-beteendemönstret tar sig uttryck i en livsstil och ett sätt att reagera i arbetsliv och i det privata som karakteriseras av aggressivitet, otålighet, benägenhet för simultana aktiviteter (att läsa tidningen samtidigt som frukosten intas och så vidare), ängsligt bevakande av social ställning och strävan att uträtta mycket på kort tid.
Typ A-människor tenderar att driva sig själva till extrem fysisk och mental uttröttning. De respekterar ofta inte kroppens naturliga signaler att göra pauser i ansträngande verksamhet.”
Jag tror att de flesta som kände mig innan jag blev sjuk skulle säga att det stämmer ganska klockrent på hur jag var då. Jag har fortfarande en del av typ A-beteende i mig men väldigt mycket har nötts bort av min sjukdom.
En annan sak som jag höll på med när jag sprang mycket, och som nog också kan hänskjutas till ett typ A-beteende, var att jag var aldrig nöjd. Att inte sätta personligt rekord var att misslyckas men ett pers var ingen garanti för att jag skulle vara nöjd. Jag analyserade ständigt loppen – kunde jag inte ha 
plågat mig lite till? Borde jag inte ha varit lite mer taktisk? Att jag aldrig var nöjd med mina prestationer tog sig ibland lite konstiga uttryck (kan jag tycka nu, då kändes det naturligt). Jag slängde till exempel nästan alla medaljer jag vann eftersom jag inte jag tyckte jag presterat tillräckligt bra. Det inkluderar faktiskt också den enda SM-medalj jag tog. Jag var tredje, och sista man, i Enhörna IF:s lag som tog brons i lagmaraton 1991. Jag gjorde inget dåligt lopp utan slog mitt personrekord på maran med tio minuter men de andra enhörningarna, Kjell-Erik Ståhl och Hasse Nilsson, var långt före mig så även om jag hade andra Enhörnalöpare efter mig i resultatlistan kändes det om att jag drog ner laget.
