Ved

Idag har jag och min fru haft jobbiga diskussioner. Vi har inte grälat eller varit osams. Vi pratade bara igenom vardagsfrågor som jag inte riktigt orkar med. Vi inledde med att prata om min bil och vad vi ska göra med den. Reparera och köra på? Reparera så att den går att sälja? Skrota skiten? Vad vi gör beror ju delvis på vad de hittar för fel den här gången. Det är dock en strulig och opålitlig bil. Vi kollade upp priser på begagnade Ford Focus för att veta lite om vad min är värd. Enkla frågor men de stressar mig.

Efter bilen så blev det riktigt jobbigt när vi började prata om vedsituationen. Vi värmer ju vårt hus med ved så det går åt en hel del på en säsong (sommartid kör vi på el). Vi har inte ved så att vi klarar oss tills det är dags att slå på elpatronen vi måste därför köpa torr ved för att elda med i vinter/vår. Jag kommer inte heller att orka såga och klyva tillräckligt med ved för att klara nästa vinter så vi måste även köpa färsk, kluven, ved. Vi skulle väl kunna köra på el hela tiden men det blir väldigt dyrt. Även att elda med “köpeved” blir mycket billigare.

Vi tittade igenom vedannonser på nätet. Vad kostar ved? Vilka längder har de? Kör de ut? Vad kostar transporten? Billigare ved kontra högre transportkostnad? När kör de ut? Var kan de ställa den torra veden? m.m. Vi har högar med sten liggandes på gårdsplanen sen de grävde här i höstas. Det krånglar till logistiken kring var veden ska läggas. Vi kommer inte riktigt åt pannrummet, vedbacken och logen. Alla frågor vi diskuterade har lösningar men jag klarar inte av diskussionerna, inte ens att tänka på frågorna. Jag får en enorm ångest. Känner mig hjälplös och misslyckad. Tårarna rinner.

Jag får också skuldkänslor gentemot min fru. Hon letar fram all information och sköter alla kontakter, det enda hon vill är att få bolla lite frågor med mig. Jag dömer mig mycket för att jag inte ens orkar det.

Innan jag blev sjuk så betraktade jag mig själv som beslutsam och handlingskraftig. Att inte kunna prata om att köpa ved utan att bryta ihop gör att jag känner mig oerhört oduglig. Jag har ju för f.. varit handlingskraftig och ”redig” ända sen jag var liten. När jag var tolv flög jag ensam till Bagdad (med byten). Min identitet handlar om att ta ansvar och få saker gjorda. Det är sån jag vill vara. Sån är jag inte idag.

Strax efter att vi flyttat till gården så var det nån som kommenterade våra planer med ”det blir fantastiskt om ni bara klarar av det”. Jag minns att jag tänkte – ”Är du dum i huvudet? Vadå om vi klarar av det.” Nu känns frågeställningen om att klara av det väldigt relevant.

Följ och gilla: