Vedhuggning – som livet
Idag är det den första mars, d.v.s. första dagen på en av mina bästa månader. Jag gillar verkligen mars, april och maj, det är månader då våren gör sitt intåg och sex ljusa och förhoppningsvis både varma och ljuva månader ligger framför en. Jag firar mars med en bild på samma snödroppar som för några dagar sen var översnöade.
På min pipkanal på YouTube så pratade jag i går om att jag mått dåligt den senaste tiden men också om hur avslappnande jag tycker det är att hugga ved (om jag inte ligger efter med arbetet). Jag fick en väldigt träffsäker kommentar kring sambandet mellan vedhuggning och livet.
”Chopping wood is much like life, fun when the grain is straight, the knots are missed and the splits are all clean. Then there are those nasty pieces, all twisted and full of knots. Every swing finds the axe head buried and held tight in the wood.”
Det blir mycket text och bilder om kring temat ”Johan sitter vid en eld och röker” nu men det finns en
orsak, det är oerhört välgörande för mig. Tyvärr har det dock smugit sig in ett dåligt samvete kring de stunderna, allt som gör mig glad tenderar att ge mig dåligt samvete. Tankar om att jag borde göra nåt ”bättre” än att sitta och röka infinner sig när jag
tänder pipan och elden. Min strategi för att bemöta dem har blivit att jag gör nåt ”bättre” innan jag sätter mig. Idag bestod det ”bättre” av att såga ved, sågandet 
är en baggis det är uppröjningen efteråt som är jobbig.
Varför är det så svårt att låta bli att peta runt i elden med en pinne när man sitter vid en brasa? Jag gör det hela tiden och låtsas som att det är för att få fyr på elden men oftare brinner det sämre efter petningen än innan. Ändå kan jag inte låta bli.
Jag hade med mig kameran ut i hagen när jag gav hästarna lunchhö idag. Det hade kunnat resultera i en bra bild men Brynja var för snabb för mig när hon flemade. Det blev bara ett halvt ”leende”.
