Vardag igen. Min fru är tillbaka på jobbet och femåringen på dagis. I morse var det en riktig pärs att lämna honom. På grund av sammanslagningar av dagisavdelningar under sommaren så är han inte på sitt vanliga dagis den här veckan. Han ville verkligen inte vara på det nya stället, trots att han var bekant med personalen. Han vägrade släppa taget om
mig när vi kom dit. Jag följde med in på avdelningen och satt med honom en stund men han släppte inte min arm en sekund. När jag till slut gick så fick en i personalen hålla fast honom. Jag kände mig som världens största skurk som lämnade honom. Jag ringde dagiset efter en timme och kollade hur det gick och då var han glad och lekte så det var ”bara” separationen. Jag hoppas att det går mer smärtfritt i morgon.
Innan semestern så brukade jag sticka ut och springa efter att jag lämnat ungarna på dagis/skolan. Åska och ösregn gjorde att jag övergav den rutinen idag. Det blev 15 ronder på säcken istället. Jag har kört tio ronder så länge nu att jag tycker att det var dags att öka belastningen lite. Sista låten på min 15 ronders-spellista är ”Ooh Las Vegas” med Gram Parsons. Jag väntar på att en boxare med lite självdistans ska ha den som musik när han går fram till ringen på en boxningsgala på Ceasars Palace eller MGM Grand i Las Vegas.
Innan jag gick ut och slog på säcken så tittade jag på ”Veronica Guerin”.
Det är en film om en irländsk journalist som skrev om de kriminella gäng som styrde droghandeln i Dublin under 1990-talet. Veronica Guerin
var skicklig och bidrog till att polis och politiker fick upp ögonen för droggängen och hur man borde bekämpa dem. Tyvärr var hon lite för ettrig och duktig, hon mördades av ett av gängen 1996.
Jag tyckte filmen var väldigt bra. Jag visst vad som skulle hända och vad som hänt efteråt men filmen berörde mig ändå. Även om den handlade om kriminalitet och tragedi så fick den mig också att sakna Irland. Det var länge sen jag var där nu. Jag skulle t.ex. vilja promenera runt i Dublin eller springa på småvägar i Cork.
I natt kunde jag inte sova igen. Medan jag väntade på John Blund så fick jag lite gjort. Jag skrev två mejl som borde skickats för ett tag sen (det ena ett långt tag sen). Båda mejlen rörde vården. Det som borde skickats för riktigt länge gällde hur jag bemöttes och behandlades på röntgen när jag brutit armen. Jag vet att det är länge sen nu och att det börjar bli ”rättshaveristvarning” på mig som mejlar om det så här långt efteråt. Jag fick dock ett brev från röntgenläkaren i våras och det har gnagt i mig att jag inte svarat och förtydligat för henne och Patientnämnden vad som faktiskt hände. Nu har jag äntligen gjort det. Jag tror inte att det kommer göra nån skillnad men nu kan jag i varje fall släppa det (hoppas jag).
Det andra mejlet var till Hudkliniken på sjukhuset i Halmstad. Vårdcentralen i Getinge har två gånger skickat en remiss till dem om att jag ska göra en ”pricktest”
för att se om jag är nickelallergiker. Första gången skickade Hudkliniken mig vidare (med hänvisning till att de inte klarade vårdgarantin) till en läkare i Falkenberg. Väl där så visade det sig att den läkaren inte gör pricktester (men han tar betalt). Ny remiss och ny hänvisning till andra läkare på grund av att de inte klarar vårdgarantin. I natt mejlade jag dem och sa att jag är beredd att vänta mer än vårdgarantins 60 dagar bara jag får göra testet på Hudkliniken på sjukhuset. Jag har redan fått ett svar – och en tid, 9/5 kl 10. Jag hoppas att det är ett skrivfel i mejlet, nionde maj låter otroligt långt fram. Jag får se vad det står i bekräftelsen som kommer med posten. Även om det är så illa att jag inte får nån tid innan maj nästa år så tänker jag vänta. Fast det skulle ju kännas lite (tragi)komiskt om det skulle ta mer än ett år och krävas två remisser, tre läkarkontakter (två besök och en telefonkontakt) och ett antal mejl med Hudkliniken för att få göra ett pricktest.
