Diagnosen GAD (Generalized Anxiety Disorder)
har kommit upp till diskussion när jag pratat med min terapeut. När jag förra veckan träffade jag min läkare för att få ett nytt sjukintyg så tog jag upp den med henne. Utan att gå igenom diagnoskriterierna i detalj så sa hon att hon trodde att jag uppfyllde kriterierna för diagnosen GAD. På det intyg hon sen skrev så står det dock inget om GAD men inför nästa intyg ska jag be att hon prövar mig mot diagnoskriterierna.
Jag skulle tycka att det var lite skönt med en GAD-diagnos eftersom en sån skulle kunna förklara viktiga delar av mitt mående. Kan jag se ett mönster och struktur i hur jag mår och regerar på olika situationer så tror jag att oron och ångesten blir mindre skrämmande och lättare att hantera. Jag känner att jag har behov av en förklaringsmodell att hålla mig i, nåt som gör mitt mående lite mer begripligt.
En GAD-diagnos skulle inte innebära någon förändring av min behandling. Terapin skulle fortsätta på samma sätt och medicinskt behandlar man GAD med SSRI-preparat (t.ex. Cipralex)
och det har jag precis börjat äta igen.
I går kväll mejlade jag det nya sjukintyget till min chef och i dag svarade han att han vidarebefordrat det till Personalavdelningen. Hans mejl väckte mycket känslor (mest oro och rädsla) hos mig. Det var inte det han skrev (det var bara en mening) utan det var att se mejlet i Inkorgen som drog igång känslorna. Det känns som om inget som kommer från jobbet (WSP) kan vara bra.
Jag har väldigt lite kontakt med jobbet och det var flera år sen jag pratade med min chef (eller fick ett mejl längre än en mening från honom). Med tanke på hur jag känner inför de få kontakter vi har så kanske det är lika bra att vi inte har nån dialog. Nackdelen med att inte ha någon kontakt med chefen är att det känns som att WSP betraktar mig som ett hopplöst fall.
Jag tolkar deras tystnad som att de gett upp när det gäller mig. Att de inte ser några möjligheter i mig längre, bara problem och kostnader.
I dag har jag vabbat eftersom femåringen är sjuk. Han är inte jättedålig men har feber och är lite hängig. Det har gått ganska bra att vara hemma med honom. Han har fått en del skärmtid, bl.a. när jag slog på säcken. Vi har även spelat vanliga spel. Han plockade fram ”Myrstacken”
och jag (som inte gillar att spela spel) lyckades inte komma på nåt bra skäl att inte spela med honom. Jag har aldrig spelat ”Myrstacken” tidigare och instruktionerna var på flera sidor, det fanns inte en chans att jag skulle orka läsa dem. Det blev att vi spelade utifrån sonens minnesbilder av reglerna. Som av en händelse vann han hela tiden. Han var ju nöjd i varje fall. Ett tag fick vi göra uppehåll i spelandet och leta efter tärningarna. När vi letat en stund så upptäckte femåringen att han höll dem i handen. Det är inte bara jag som kan vara disträ.
