Av olika anledningar har jag varit väldigt stressad och orolig de senaste dagarna och det här tyvärr påverkat mina problem med myrkrypningar och ryckningar i benen negativt (och därmed min sömn). Jag vet ju sen tidigare att problemen blir värre när jag utsätts för 
stress och oro (situationen blev ju t.ex. mycket sämre efter vår Ölandsresa 2022 och sommaren resa till Uppsala) men jag har ändå svårt att hantera försämringen. Jag får 
brutala panikattacker när jag känner att benen krånglar trots att jag tagit min medicin – lidandet från perioden hösten 2021-våren 2023 skrämmer mig för jag orkar inte med en sån resa till. Nåt som också skrämmer är att jag är uppe i en dos som ligger väldigt nära maxdosen för medicinen mot myrkrypningarna. Jag tar 0,525 mg och maxdosen är 0,54, överskrider man den finns en stor risk för svåra biverkningar. När jag vet det så känns det som att det är kört för mig om den nuvarande dosen slutar hjälpa.
Nåt som är frustrerande är att jag samtidigt som det ovan beskrivna pågår så mår jag ju faktiskt mycket bättre än på många år. Jag orkar göra mer saker här hemma och jag har återupptagit aktiviteter som jag inte gjort på länge, t.ex. börjat läsa igen. Problemet är bara att det måendet är avhängigt att jag benhårt
håller mig till mina rutiner med träning, hundpromenader, bloggande med mera. Hamnar jag utanför dem så går allt åt pipsvängen och jag faller ner i Helvetesgapet.
Den här dualiteten finns även på andra sätt i mitt liv. I går förmiddag var jag till exempel trött och seg 
efter att ha sovit dåligt. Planen var att springa ett pass på 13,5 kilometer (just nu är det ett av mina längre pass) men jag var nära att korta ner det på grund av trötthet. Jag stack i varje fall iväg och till min förvåning gick det som hejsan. Jag vet inte var piggheten kom ifrån men det slutade med att jag sprang rundan två minuter snabbare än jag gjort tidigare, och det utan att pressa mig – lät bara benen hitta sin egen takt.
Trots den härliga löpningen så mådde jag inte bra i går kväll och för först gången på flera månader tog jag min ”vid-behovs”-medicin Theralen/Alimemazin. Jag försöker undvika den eftersom jag blir så extremt trött dagen efter jag använt den. Eftersom jag tar den så sällan så har jag sänkt dosen väldigt mycket men jag blir ändå supertrött dagen efter. I går tog jag 0,25 ml, att jämföra med de 1,5 ml jag tog när jag använde den regelbundet, men jag gick ändå som i en dimma hela dagen idag.
Hur tjock dagens mentala dimma är syns till exempel på förmiddagens löptid. Jag sprang en runda 
som brukar ta mig 49-51 minuter (har som bäst sprungit den på 46.40) men idag tog det mig 57 minuter och 20 sekunder att ta mig runt. Det var verkligen som att springa med handbromsen 
åtdragen, det riktigt läskiga är dock hur snabbt man vänjer sig att leva i den här dimman. Ett par dagar, max en vecka, med gröt i huvudet och jag har glömt hur det är att vara fräsch i skallen. Det är därför jag försöker att undvika att ta medicin mot oron och ångesten, min erfarenhet är att medicinen oftast kostar mer än den smakar.
Igår var jag och 14-åringen hos vår äldre granne och klippte gräs. Sonen är så bekväm på klipparen nu 
att han tar hela gräsmattan själv, även de lite bökiga bitarna. Efteråt blev det fika medan vi tittade på fotboll, Häcken mot AIK. Tyvärr gjorde AIKs målvakt en tabbe i andra 
halvlek så att Häcken kunde ta ledningen, i sina försök att forcera in en kvittering så släppte AIK in ännu ett mål och då var spänningen i matchen slut.
Till sist några blöta pollinerare och en röd ros (klickbara).
