I går kväll hade jag svårt att somna, jag var trött i huvudet och ville sova men jag hade en oro i kroppen som gjorde att jag inte kunde somna. Jag provade att äta bort oron men det funkade inte. När maten inte fungerade så tog jag en insomningstablett
(den första på fyra dygn) men den hjälpte inte heller. För att då försöka stilla oron så åt jag ännu mer och tog dessutom Theralen och Sobril. Det hjälpte, oron försvann och jag somnade.
Den mängd medicin jag använde för att kunna somna i går överensstämde kanske inte riktigt med vad doktorn ordinerat. Sån diffus oro som jag hade i går är svår att hantera, när jag känner på det viset vill jag helst bara ta en massa tabletter så att jag verkligen ”däckar” och sover hela natten. Det jag tog i går var inga 
våldsamma mängder och jag vaknade utan problem vid fem och gick upp och njöt av stillheten i huset.
Förutom att njuta av stillheten i morse så sydde jag klart min väst i donegaltweed. Jag har nu lagt in en kil i ryggen och jag måste säga att jag är jättenöjd med resultatet. Västen sitter mycket bättre och sömnadsmässigt ser kilen också helt ok ut. Tyget till kilen kommer från en överbliven stuv av det tyg jag sydde byxor av hösten 2013. Synd bara att jag inte tog tag i det här tidigare, trots en kall vår så har ju säsongen för
tweedvästar redan passerat, jag får vänta tills i höst med att använda den.
I dag har jag gjort nåt som jag vet att min terapeut tycker att jag inte borde göra – jag har gått in och försökt och ta ansvar för en situation som jag egentligen inte kan påverka. En situation där jag inte ens har nåt mandat att agera. Det jag talar om är hur Halmstad Direkt (d.v.s. kommunens nya kontaktcenter) påverkar den enhet på Socialförvaltningen där jag gör min praktik. Under april och maj så har antalet nya ärenden på enheten minskat med 30-50 procent jämfört med tidigare år. Det kan man ju tycka är skönt för personalen men min tolkning av siffrorna är att det är ett stort antal människor i kommunen som inte får den hjälp den behöver och har rätt till. Jag har bloggat om mina synpunkter på Halmstad Direkt tidigare och det som hänt sen dess är att personalen på ”min” enhet försökt, med mycket liten framgång, att få Halmstad Direkt att medverka till att öppna upp möjligheterna för klienter att få direktkontakt med enheten. Det går som sagt var trögt och jag ser att vissa i personalen mår väldigt dåligt av den uppkomna situationen. De har ett stort engagemang i sin verksamhet och frustrationen över att kommunen nu motarbetar dem är stor och jobbig att bära på.
Jag har fått känslan av att det gått prestige i frågan från Halmstad Direkts sida. Det som gäller verkar vara att nu har man infört det här systemet och då ska verksamheterna anpassas till det. För mig framstår det som om kommunen försöker trycka en rund kloss genom ett fyrkantigt hål.
Jag vet att personalen på enheten framfört sina synpunkter både till sina chefer och cheferna på Halmstad Direkt. De kan inte göra så mycket mer utan att helt gå utan för ramarna och ignorera den besluts- och ansvarshierarki som finns inom kommunen.
Jag ingår dock inte riktigt i det systemet så jag känner att jag kan ta mig friheten att agera i frågan. Och det har jag gjort. Jag vände mig direkt till ett av kommunalråden, han bor här ute i Rävinge och vi var partikamrater när jag var politiskt aktiv. Min förhoppning är att han ska engagera sig lite i problemet och börja ställa frågor till alla inblandade och att det ska öka på viljan att hitta en lösning som mer baseras på verkligheten än på kartan.
Eller så händer inte ett skit men då har jag i varje fall försökt. Även om jag har mycket begränsad kontakt med klienter på praktiken så tycker jag ändå att det är jobbigt att Halmstad Direkt försvårar för utsatta människor att få hjälp. Jag tycker också att det är extremt frustrerande att se människor jag bryr mig om kämpa för att åstadkomma en förändring och då inte bli tagna på allvar. Jag vet att det inte är mitt ansvar att gå in och försöka lösa problemen med Halmstad Direkt. Den kombination av engagemang och
storhetsvansinne som så ofta styrt mig i arbetslivet slog dock till och gjorde att jag kände mig tvingad att försöka. Jag kunde bara inte låta bli.
Ett tecken på att det kanske inte var helt smart att agera är att jag varit tvungen att ta Sobril och Theralen under dagen för att hålla oron i schack. När jag engagerar mig på det här sättet så drar det igång mer känslor än jag riktigt kan hantera och då kommer oron och ångesten. Jag vet om det här men jag kan inte låta bli att engagera mig.
I förmiddags så ringde jag vårdcentralen igen eftersom hälsenan inte blir bättre. Jag fick en telefontid i morgon men jag var tvungen att tjata lite för att få den. Sköterskan som jag pratade med försökte övertala mig att jag hade hälsporre (som tar lååång tid att läka) och inte en 
hälseneinflammation. Betyder det att hon inte har förtroende för läkarens förmåga att ställa en korrekt diagnos? Jag fick i varje fall min telefontid med läkaren. Jag hoppas verkligen inte att hon säger att det bara är vila och vänta som gäller. Mentalt skulle det kännas mycket bättre om det finns nån medicin som jag kan ta, eller nån övning jag kan göra, för att påskynda läkningen. Att bara vänta ut inflammationen passar inte riktigt mitt kynne.
Jag hann även klyva lite ved under förmiddagen. Klyvningen gick trögt eftersom det sitter en massa gammal spik i veden. Det blir betydligt kärvare att klyva när veden är ”ihopspikad”.
