Akta lederna!
Det var hundkurs för Sigge igår men jag orkade inte följa med eftersom jag under eftermiddagen blev yrslig och illamående, det var knappt jag klarade av att åka ner till Konsum och handla. Jag gick istället och 
la mig redan vid 19 och sov sen som en klubbad säl tills klockan ringde tolv timmar senare.
Hustrun rapporterade i morse att Sigge skött sig på kursen, gjorde tydligen de snyggaste inkallningarna av alla! För nån vecka sen sa de på kursen att om man tar upp sin hund på ett bord för att t.ex. klippa klorna så ska man inte låta den hoppa ner eftersom det frestar på lederna i frambenen (man ska lyfta ner hunden). Sigge måste ha sovit när de sa det för han är helvild med sitt hoppande, inte från bord men när vi är ute och går. Nedan är några exempel från de senaste veckorna – novemberljuset gör tyvärr att fotona är oskarpa.
Jag har fortsatt med mitt rehabspringande, i söndags och i dag körde jag 4,5 kilometer löpning/gång. 
Jag springer ungefär en kilometer och går sen 100 meter innan jag springer igen. Jag känner ingen smärta i skinkan/låret men väl en tydlig stelhet så jag får nog fortsätta så här ett tag till innan jag kan skippa promenaderna (och därefter börja öka distansen). Den enda smärta jag känner under passen är från bäckenområdet och den kommer nog från det fall jag råkade ut för en månad innan skinkskadan (d.v.s. i början på september). Det var verkligen en rejäl smäll jag fick då.
Till sist två Sigge-bilder, den första är på honom när han kommit tillbaka efter en inkallning i skogen. Kan han ha grävt månntro? Den andra är när han placerat sig strategiskt i köket. Betty vill också gärna vara nära i samband med matlagning men hon är mer fokuserad på vad som faktiskt sker på spisen. Sigge bara softar i trygg förvissning om att han kommer få smaka lite.
