Alfalfa

Den här söndagen har varit lite bättre än söndagarna varit den sista tiden. Jag har varit mindre spänd och inte haft några ångestattacker alls.

Idag åt jag pölsa till lunch. Det var verkligen länge sen sist och det var med viss bävan som jag öppnade konservburken. Pölsan var inte riktigt som jag mindes den, varken i smak eller konsistens. Jag hade för mig att den inte var fullt så lös och inte smakade riktigt så mycket lever. Det kan säkert skilja mellan olika märken och den pölsa jag åt när jag var liten var inte i konservburk utan i en ”plastkorv”.

Jag åt pölsan med stekt ägg och rödbetor, orkade inte koka potatis. Jag tyckte dock att det såg lite torftigt ut så jag la till surkål och oliver. Kanske inte en given kombination men har man ätit pölsa med pommes frites som liten så är allt möjligt. Smakmässigt var det helt ok och jag kan tänka mig att äta det igen. Ungarna ville dock inte komma i närheten av pölsan.

På eftermiddagen så var jag med nioåringen på tennisträning. Även denna vecka var det i Slöinges tennishall. För min del så får Getinge tennisklubb gärna förlägga alla träningar där, jag provade nämligen en massagestol som fanns i hallen och den var mycket behaglig. Medan sonen spelade tennis så satt jag och läste och fick massage. Det gäller att ta vara på guldkornen i vardagen.

Jag läser ”The crossing” av Michael Connolley och boken väckte minnen som var samtida med mina pölsaminnen. I boken så betraktar huvudpersonerna Carl Switzers grav och konstaterar att han bara var 31 när han dog 1959 (skjuten i ett bråk om $35). Namnet Carl Switzer säger kanske inte så mycket men om jag istället säger Alfalfa i ”Rackarungarna” så blir namnet förmodligen mer bekant, i varje fall om man är jämnårig med mig. Jag minns ”Rackarungarna” från sommarlovsteven när jag var i tioårsåldern.

 

https://www.youtube.com/watch?v=Lz3u0hPOTqw