Kränkthetsdiskussionerna som uppstått kring Makode Lindes utställning ”Negerkungens återkomst” har fått mig att fundera över sidor hos mig som inte är särskilt politiskt korrekta och som av Lindes kritiker säkert skulle uppfattas som kränkande.
Jag tänker då inte på mitt stöd för den väpnade kampen på Irland utan främst på min fascination av reaktionär 
countrymusik och den amerikanska redneck-/hillbillykulturen. Den fascinationen tar sig främst uttryck i att jag lyssnar på David Allan Coe, Billy Joe Shaver och Rebel son m.fl., artister som hyllar och glorifierar den livsstilen. Även om jag inte delar de misogyna och rasistiska åsikterna i en del av deras låtar så kan jag inte låta bli att attraheras av det upproriskt, individuella i musiken. Dess ”såhär är jag och jag skiter i vad du tycker om det för jag tänker ändå inte ändra på mig”-attityd lockar mig.
Jag har en väldigt kluven inställning
till den s.k. ”sydstatsflaggan” (som egentligen var Norra Virginias armékårs stridsflagga ) som jag på ett sätt kan se som den ultimata symbolen för ett slags barnsligt trots mot en upplevd överhet. Samtidigt kan jag förstå att den för många betraktas som en provocerande symbol för slaveri och ett väldigt rasistiskt samhälle.
I går var det skottlossning på ett hotell i Dublin och det kom faktiskt med bland SVT:s nyheter. Jag 
kan inte låta bli att kommentera det inträffade. Det hela skedde i samband med invägningen till en boxningsgala och de som arrangerar galan har nära kopplingar till den organiserade brottsligheten på Irland. Tidigare så har en boxningstränare med kopplingar 
till boxningsarrangörerna blivit nerskjuten på öppen gata i södra Spanien (där många kriminella från Irland slagit sig ner). Så helt överraskande var inte attacken.
När man tänker på skottlossningar på Irland så tänker man kanske på IRA men faktum är att de sen 1998 stått för en mycket liten del av våldsbrottsligheten på Irland. Vid sidan om IRA så finns det en 
mängd vanliga mycket våldsamma kriminella grupperingar på Irland.
Nåt som är slår mig
när jag hör om gangstervåldet på Irland är att nästan alla inblandade har ett smeknamn, namn som oftast skrivs ut i tidningarna eller nämns på nyheterna. Nedan finns några smakprov på några kriminella irländare med fantasieggande smeknamn. De som gått en våldsam död till mötes har fått sina namn skrivna med fet stil. Tidsmässigt så sträcker sig uppräckningen från Martin ”The General” Cahill, som mördades av IRA 1994 (förevigat på den vita duken av John Boorman i ”The General” från 1998), till ”Dapper Don” Christy Kinahan vars underlydande David Byrne var den som mördades i gårdagens skjutning.
Martin ”The General” Cahill “Dapper Don” Christy Kinahan
Eamon “The Godfather” Kelly George “The Penguin” Mitchell
Gerry “The Monk” Hutch John “Champagne” Caroll
Eugen “The Devil” Cullen Martin “Viper” Foley
“Fat” Freddie Thompson Brian “the tosser” Meehan
Eamon “The Don” Dunne Paddy “Wack” Doyle
Gerard “Hatchet” Kavanagh Heman “the vermain” White
Eftersom jag ändå är inne på våldsamheter så kan jag berätta att sönerna fick varsitt maskingevär idag. Jag har själv sågat till gevären ur en av de f.d. golvbrädorna som bröts upp när vi byggde det nya köket. Yngste sonen var alldeles fascinerad av att geväret var från en hundraårig planka.
