Vissa dagar är jag närmare avgrunden än andra. Idag var en sån dag, inte så att jag var framme vid
kanten men jag var mycket närmare än jag varit på länge. Jag vet inte riktigt varför svackan kom just nu men jag tror att gårdagens nyheter kan ha spelat in och då menar jag inte Trumps senaste utspel.
I går kväll så läste jag på SVT:s hemsida om att antalet sjukskrivna som nekas ersättning av 
Försäkringskassan ökar. Det handlar om personer vars läkare hävdar att de är sjuka medan ”Kassan” hävdar att de har arbetsförmåga. Den läsningen stressade upp mig rejält. Logiskt sett så kan jag inse att nyheten inte alls berör mig eftersom mitt ärende är ”nedsläckt” hos Försäkringskassan i ett år till, nästa år ska de enligt regelverket utvärdera min situation (om de hinner). En granskning som jag egentligen inte tror ska resultera i att de gör en annan bedömning än när de gav mig sjukersättning. Känslomässigt är jag dock vettskrämd för att en sån granskning skulle leda till att de drog in min sjukersättning. Det jag är rädd för, förutom det ekonomiska kaos det skulle medföra, är att bli tvingad in i en situation jag inte bemästrar eller orkar med.
Varje gång jag ser rubriker som dem igår så drar den här oron igång i mig. Det blev lite bättre efter att jag fått beslutet om sjukersättning men sen i höstas så har det blivit värre igen. När den här sortens oro kommer över mig så får jag tankar om att sluta blogga och att avveckla praktiken bara för att jag är rädd att Försäkringskassan ska använda dem som ”bevis” på att jag har arbetsförmåga. Med bloggen så menar jag både själva bloggandet och det jag beskriver att jag gör, allt från att hålla på med djuren eller veden till att ägna mig åt barnen. Det känns som om allt jag tar mig för kan vändas emot mig.
När gårdagens stress och oro kombineras med dagens tankar om skam och skuld för att jag inget tar mig för här hemma så tar jag ofrivilligt några steg närmare avgrunden. Parallellt med oron och ångesten finns också en känsla av leda och hopplöshet, jag har tröskat de här känslorna och tankarna i terapi och enskilt så många gånger. Vad ska jag göra för att slippa dem? Då är det lätt att tänka att det inte är nåt dåligt alternativ att inte finnas till.
Till gårdagsstressen ska också läggas att vi har en knäpp tacka som orsakade oss mycket problem.
Jag har tidigare bloggat om att en av tackorna är väldigt kärvänligt mot Gwanwyn. Den tackan verkar tro att hon är häst för hon stannar ofta kvar hos hästarna när fåren går någon annanstans. Ibland försöker hon också att följa med när vi tar in hästarna till stallet. I går var dock den knäppa tackan knäppare än vanligt, hon började gå igenom en av grindarna vi har i staketet. Hon bara lyfte upp den nedre eltråden med nacken (tjockt med isolerande ull där). Jag höll på att spela in en pipvideo till min YouTube-kanal när det hände och rusade till trädgården och lyckades, genom att lägga havre i hatten, locka med mig tackan in i hagen igen. Innan jag hann sätta ytterligare en tråd i grinden så gick hon dock ut igen. Även denna gång fick jag in henne med hjälp av havre i hatten, nu hade dock Gwanwyn fattat att jag hade havre med mig så hon kom klivandes. Jag gick upp på den jordhög vi har precis innanför grinden men eftersom jag fortfarande hade havre i hatten så 
följde tackan efter. Det visade sig att det gjorde Gwanwyn också, så vi stod där och trängdes alla tre. Jag lyckades föreviga ögonblicket med hjälp av kameran i mobilen.
Nåt annat jag också lyckades föreviga var det första inlockandet av tackan, eftersom jag höll på att filma när jag upptäckte att tackan var på rymmen så tog jag kameran med mig. Det blev en liten filmsnutt där jag försöker locka med mig tackan.
Hustrun förevigade mig lockandes och filmandes.
Nåt positivt som hände i går var att jag läste lite för killarna när de la sig. Det var jättelänge sen sist 
men nu har vi börjat läsa en Hicke-bok som sjuåringen inte hört, ”Hur du stjäl en potatis”. Läsningen gick bra och jag tyckte till och med att det var ganska roligt. Det som var bäst var ändå att svara ”ja” på frågan om jag orkade läsa, jag har svarat ”nej” på den så många gånger.
