Andy Lee
Det har blåst här i dag så jag ställde in cykelträningen. Jag har ingen lust att kämpa mig runt Rävinge på cykel i motvind. Träningen fick inskränka sig till tolv ronder på säcken istället.
Förmiddagens arbete med veden skulle man väl också kunna kalla för träning, styrketräning i såna fall. Jag har börjat klyva de riktigt stora vedklabbarna,
med slägga och kilar. Det var grova askar som vi tog ned och då blir det grov ved. De här klabbarna går inte att klyva i någon klyv, det är bara slägga och kilar som gäller.
Att klyva ved på det sättet är både frustrerande och stimulerande. Det gäller att försöka läsa träet och hitta de naturliga sprickorna. Lyckas man med det så slipper man slå fast kilarna och sen få ägna en massa tid och kraft åt att få loss dem. Jag känner alltid tillfredställelse när jag ser en spricka växa fram i veden som ska klyvas.
Ibland kan man till och med höra knaket när sprickan uppstår. Har man bara tålamod så brukar det gå bra att klyva på det här sättet, även om det är tidsödande.
Den senaste tiden så har en glada börjat spana på gården. Jag ser den seglandes här nästan varje dag. Ett par gånger har den flugit in över baksidan (där hönsen finns) på riktigt låg höjd. Jag har aldrig lyckats fota gladan men i dag fick jag den äntligen på bild. Även om jag inte hann få fram kameran förrän gladan hunnit en bit bort.
Min favorit bland de irländska proffsboxarna, Andy Lee, 
försvarade sin världsmästartitel i natt. Hans signaturslag är en högerkrok, ett slag som kan vända en match. Den gjorde t.ex. det när han kvalificerade sig för att boxas om världsmästartiteln i mellanvikt. Lee såg ut att vara på väg att bli utslagen men plötsligt så knockade han sin motståndare med sin höger. Lee vann också den påföljande titelmatchen med hjälp av sin höger. Även där låg han under men plötsligt så träffade han motståndaren med sin höger. Sen var Lee över honom som ”ett ton tegel” tills domaren gick in och bröt matchen. För mig är det sånt som gör boxning till en så fascinerande sport, man kan alltid komma igen.
Andy Lee står också för den vackraste, och mest brutala, enslagsknock som jag sett. Med sin höger så fick han Carl Daniels att falla som en fura. Högern är dessutom Andy Lees främre hand och ändå så får han ett sånt tryck i den. Har man inte boxats själv så förstår man inte hur svårt det är att slå ett sånt slag.
Jag drabbades av min vanliga ”eftermiddagsångest” idag. Förmiddagen var kanon, jag ”flöt” omkring och mådde bra men fick ändå lite gjort. Sen satte jag mig ner och åt lunch och började titta på min absoluta favoritfilm, ”Riff-Raff”. När jag efter en stund reser mig ur fåtöljen så är det som om ångesten träffar mig som ett slag rakt i bröstet. Inledningsvis är det bara ren förtvivlan men efter en kort stund tar jag mig samman. Jag sätter mig framför datorn, lyssnar på ”I´m not down” med Clash, börjar skriva det här inlägget och tack och lov så hjälper det. När jag efter en stund lämnar tangentbordet känner jag fortfarande av en oro i kroppen men inte den där förlamande starka ångesten jag nyss kände.
Om några timmar så kommer min fru och åttaåringen hem och då kommer saker och ting förhoppningsvis att kännas ännu lite bättre.
