Igår kom det oväntat ett brev från Försäkringskassan och sånt tycker jag inte om. Oplanerad 
korrespondens med dem bådar inte gott och jag får alltid ett enormt stresspåslag när så sker. Jag tror alltid att de ska meddela att min förtidspension dragits in m.m. Inte för att jag egentligen tror att så ska 
ske utan mest för att jag har en benägenhet att ägna mig åt katastroftankar.
Brevet innehöll inga dåliga nyheter utan bara information om att ”Kassan” gjort en av sina återkommande granskningar av om jag fortfarande är berättigad till förtidspension. De kom fram till att jag var det. Oron var alltså helt obefogad men bara genom att jag såg kuvertet så uppfylldes hela min kropp av det Pär Lagerkvist beskriver i sin dikt ”Ångest”.
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
I går morse var vädret fint och för andra dagen på raken så fotade jag en fin soluppgång. Senare under dagen försämrades vädret och det började både regna och blåsa. Busvädret har fortsatt idag.
Medan vädret slog om igår så var jag i en av hagarna och fotade mig själv i två utstyrslar baserade på polotröjor. Jag har ett kluvet förhållande till det plagget, jag kan se att det är snyggt på andra men jag har svårt att känna mig bekväm med höga kragar. Gårdagens utstyrslar var dock de bästa jag någonsin fått ihop och som synes hade jag den bruna när jag lite senare besökte biblioteket i byn.
Jag skulle ha sprungit i går förmiddag men Sigge busade till det på förmiddagspromenaden och då vred jag till högerfoten så den får vila ett par dagar. Fullständig lättja infann sig inte utan jag slog lite på säcken och cyklade på träningscykeln.
När jag gick från fårhuset efter säckslagningen så flög det förbi en STOR rovfågel. Spontant kände jag att det där måste vara en örn, nåt annat i den storleken finns inte häromkring. Jag sprang in efter kameran och joggade i den riktning fågeln flugit i hopp om att kunna fota den. Jag hade tur eftersom den valde att cirkla i uppvindarna ovanför en kulle vid oss. Tyvärr är kullen trädbevuxen så det var svårt att fota uppåt mellan grenarna. På grund av vädret så framstår också fågeln bara som en mörk siluett mot himlen, omöjligt att se några färger. Jag tog ändå några foton men utifrån dem så skulle det kunna vara en havsörn eller en korp (går inte att se storleken på fotot) men var det en korp så måste det ha varit världens största exemplar.
Blåsten hänger i och när jag och Sigge skulle promenera i morse så låg det ett träd och en lyktstolpe 
över vägen. Trädet verkar ha fallit precis på stolpen och dragit den med sig ner. Hade det bara varit ett träd hade jag hämtat motorsågen men lyktstolpen förändrade läget så jag ringde och rapporterade till Trafikverket. De var på plats ganska snabbt, dock inte innan en lastbil fastnat 
framför stolpen.
Till sist vår källarpadda Stephan på ett tomt paket pasta.
