Arsenikångest
När jag lästa Hallandsposten på nätet idag så drabbades jag av akut arsenikångest!
Har ni drabbats av arsenikångest nån gång? Förmodligen inte. Arsenikångest innebar i det här fallet att jag fick en ångestattack av att läsa om en stundande sanering av en fastighet där det bedrivits tryckimpregnering av virke med koppar, krom och arsenik. Som statsbyråkrat inventerade och riskbedömde jag fastigheten med avseende på risken för markföroreningar 2002. Jag var ny på jobbet och ingen på länsstyrelsen hade jobbat med nåt liknande tidigare så jag var rätt vilsen när jag åkte ut och tittade på fastigheten (landshövding Karan Starrins inställning var att Halland helt saknade föroreningar i marken och/eller i grundvattnet – men hon var å andra sidan en riktig idiot). Jag noterade dock grönfärgning på väggar och golv (impregneringsmedlet får den färgen när det oxiderar) i vissa utrymmen så jag skrapade loss lite färg och fick en enkel undersökning gjord med ett fältinstrument – skyhöga arsenikhalter! Efter det var det enkelt att göra riskbedömningen, fastigheten hamnade i högsta riskklassen. Nu, 23 år senare, ska den saneras och jag får ångest när jag läser om det eftersom det påminner mig om en karriär som havererade. En karriär inom ett område jag tyckte var väldigt intressant och där jag var jävligt duktig och driven. Lite för duktig och driven för mitt eget bästa skulle det visa sig. Så nu sitter jag här med en arsenikångest.
Igår var jag på ännu en utställning med gamla kläder. De här kläderna var inte fullt så gamla som de jag tittade på i söndags, de var från 1920 – 1970 ungefär. Utställningen är ett resultat av Tonie Lewenhaupts bok ” ” (som jag köpte för drygt ett år sen) och den visar konfektionssydda kläder från den aktuella tidsperioden. Fantastiska kläder kan jag tillägga! Den gröna kappan och byxorna nedan tillhörde mode- och radioprofilen Susanne Ljungs mor, nu har Susanne ärvt dem. De svartvita fotona nedan är tagna av Claes Lewenhaupt.
Ser mina foton ovan ”dimmiga” ut så beror det på att det hängde ett tunnt nät som skydd framför plaggen.
Som en händelse så snubblade jag på en klänning som hade platsat på utställningen när jag besökte PMU idag.
Jag hittade en skitfin 70-tals klänning från Katja of Sweden. Den kostade 95 kronor och det tyckte jag var billigt. Antingen säljer jag klänningen vidare eller så hänger jag den på väggen i mitt syrum (vårt gästrum). Klänningen är tillverkad senast 1975 för det året upphörde 
samarbetet mellan Katja of Sweden och Malmö Mekaniska Tricotfabrik (MMT).
Vill ni veta mer om Katja of Sweden (och annat intressant) så rekommenderar jag avsnittet av Stil nedan. Det handlar till stor del om Katja of Sweden.
Klicka HÄR för Stil
