Min fru kom hem idag och berättade om ett problem på hennes jobb. Det var nåt som strulade i ett av hennes uppdrag. Hon ville bara berätta och få det ”ur sig” men det gav mig kraftig ångest, som suttit i hela kvällen. Det här händer tyvärr ganska ofta. Om min fru, eller nån annan i min närmsta omgivning, har ett problem så får jag ångest om jag inte kan hjälpa till att lösa det. Känslan av maktlöshet stressar mig oerhört och gör att jag får en ångest som även tar sig fysiska uttryck, t.ex. tryck över bröstet, illamående och domningar i armarna. Det är ju inte en så konstruktiv reaktion. Min fru vill ju inte att jag ska lösa hennes problem, hon vill ju bara berätta om det. Varje gång jag reagerar så här blir ju hon mer tveksam till att berätta saker för mig. Det mår ju hon sämre av – vilket är precis tvärtemot vad jag vill uppnå. Psykologiska reaktioner är sällan logiska.
Jag vet inte hur jag ska komma till rätta med det här. Jag känner ett ansvar att rätta till saker som blivit fel, ett ansvar att hjälpa de jag bryr mig om.
Jag har ofta försökt att hjälpa till, att lösa andras problem – ibland trots att jag farit illa av det. Den här känslan av att ha ett överdrivet stort ansvar tror jag delvis ligger bakom att det gick som det gick 2007. En annan viktig faktor tror jag är att jag tar motgångar som personliga misslyckandet – allt står och faller med mitt senaste projekt. Allt som hänt innan, allt jag gjort tidigare spelar ingen roll. Mer om det nån annan gång.
