Att plåga sig eller att inte plåga sig, det är frågan?
När jag började springa
igen i september förra året så sprang jag bara korta rundor till att börja med. Riktigt korta, 10-15 minuter. Jag hade som mål att klara den “långa rundan” som är en runda på ca 8 km. Nu klarar jag den “långa rundan” med marginal. Det har blivit så att den nu är den ”korta rundan”. I dag la jag därför till en extra sväng, den “korta rundan” är nu officiellt lite längre.
Nu när jag kommit igång med löpningen ordentligt så har det dykt upp tankar på att springa lite intervaller. Poängen skulle vara att få mig att känna mig lite rappare, försöka få lite ”klipp” i steget igen. Å andra sidan så har jag ju egentligen ingen anledning att ha nån brådska när jag springer nu för tiden.
Börjar jag springa intervaller så blir det bli 1000-meters intervaller men utan tidtagning. Jag skulle bara gå på känsla, både när det gäller tempot och vilan mellan intervallerna. Jag skulle ändå försöka pressa och plåga mig lite. Att springa intervaller utan att känna smärta är meningslöst, då ger det ingenting. Frågan är bara om jag har lust att börja plåga mig (lite) igen i samband med löpningen? Just nu vet jag inte, jag funderar vidare.
Både i går och idag har jag fått in ett bra flyt kring löpningen och aktiviteterna efteråt. Det har blivit löpning, sandsäck, lava ved och sen styrketräning. På så sätt har jag tränat ordentligt och fått nåt gjort här hemma också. Jag har dessutom lyckats hålla endorfinnivån behagligt hög ganska länge.
I dag var femåringen med när jag slog på säcken. Jag tänkte att han skulle bli lite imponerad när pappa gick loss på sandsäcken. Inte ett dugg, han började skratta i stället. Han tyckte tydligen bara att jag såg komisk ut.
