Jag tänker ofta fel.
Med det menar jag att jag fastnar i negativa ”tankesnurror” där jag ältar ett fel jag tycker jag har begått. Oftast är felet inte särskilt allvarligt och har väldigt små konsekvenser men när mina tankesnurror drar igång känns det som om felen är oerhört allvarliga. Ofta kan jag vara medveten om att jag fastnat i en tankesnurra. Logiskt sett så inser jag då att det jag ältar inte är så viktigt som jag gör det till men jag kan ändå inte få oron eller känslan av att ha misslyckats att släppa.
I går ägnade jag en stor del av min löprunda åt att tänka fel. När jag sprungit i ungefär 15 minuter så slog det mig att jag hade satt ett citationstecken
fel i det inlägg jag gjorde på bloggen innan jag stack ut och sprang. Det stressade mig oerhört och jag övervägde att vända hem bara för att kunna rätta till felet så fort det bara gick.
Betraktar man det objektivt så är inte ett felaktigt placerat citationstecken ett så allvarligt fel, inte nåt som leder till ett allmänt fördömande eller till att jag tappar drösvis av läsare på bloggen. Jag kunde ju också rätta till felet efter löpningen, d.v.s. det skulle bara bestå i 45 minuter.
När jag insåg att jag ältade det felaktiga citationstecknet så tänkte jag tankarna ovan men de hjälpte inte. Jag fortsatte att vara orolig och det kändes som om det lilla felet upphävde allt bra som jag eventuellt skrivit på bloggen. Det är en väldigt kluven situation att känna stark oro för något som jag logiskt sett inser är ett icke-problem.
Det som hjälper bäst i såna situationer är att försöka tänka ut självironiska texter om sakernas tillstånd till bloggen.
Det avleder tankarna och hjälper mig också att få distans till min oro. Ibland lyckas också formuleringar hänga med hela vägen hem och ta sig in på bloggen även om det är vanligare att jag kommer hem och har glömt alla de snärtiga formuleringar jag hade tänkte ut medan jag sprang. Jag minns bara att jag hade tänkt ut nåt väldigt bra.
