”Should auld acquaintance be forgot, and never brought to mind?” Jag tycker inte det. De senaste åren har jag återknutit kontakten med flera personer som jag kände för länge sen och det har känts värdefullt för mig. I går träffade jag nån som var en väldigt viktig person för mig när jag var liten och som jag bara haft mycket sporadisk kontakt med sen dess.
Jag har upptäckt att det finns människor som man kan träffa igen efter många, många år men det känns ändå som om man känner dem väl även om både de och jag har förändrats och gjort nya erfarenheter under de år som gått sen vi sist sågs. Så var det när jag åkte till Belgrad
och träffade en vän jag inte träffat eller haft kontakt med på 25 år. I går kändes det så igen. Väldigt lång tid hade gått men hon jag träffade utstrålade fortfarande samma lugna, positiva och trygga känsla. Visst hade hon förändrats men hon kändes fortfarande som samma person.
Jag har onödigt mycket kläder
men jag hamnar ändå ofta i situationen att jag inte tycker det finns nåt som passar för ett aktuellt tillfälle. Jag provar och provar men nåt är hela tiden fel med de kläder jag plockar fram. Färgerna kanske inte matchar varandra som jag tänkt mig eller så känner jag mig för uppklädd eller för ”nerklädd”. Det handlar ofta om att jag vill vara lite uppklädd för att markera för mig och den jag ska träffa att jag tycker att vårt möte är viktigt men samtidigt vill jag ju inte att det bli för stelt eller formellt heller. Ju fler kombinationer jag tester desto mer stressad blir jag och då blir det ännu svårare att hitta nåt som jag tycker passar och som jag känner mig bekväm i. Högen med kläder som jag förkastat växer lika snabbt som stressnivån skjuter i höjden. Det hela brukar sluta med att jag desperat tar nåt lite trist men som jag vet ser ok ut och som jag känner mig trygg i.
Om, och i så fall vad, jag ska ha på huvudet ställer också till problem för mig i såna här situationer. Jag känner mig oklädd utan nåt på huvudet men de hattar jag har ger ofta ett ganska formellt intryck (utom solhattarna som å andra sidan är lite för avslappnade för många sammanhang). Dessutom kan en hatt vara lite bökig att ha med sig. Det blir ofta att jag har den mer i handen än på huvudet. Åker jag bil för att hälsa på nån så blir det inte mycket ”hattid”, ingen
i bilen och sen går jag ju bara in till dem som jag besöker och då hamnar hatten ju på hatthyllan direkt. I går blev det därför hattlöst även om jag egentligen velat ha Panamahatten på mig.
Jag blev precis avbruten av att ungarna började skrika och gråta. Storebror kom till mig och sa att lillbrorsan hade förstört han tågbana. Jag frågade vad han gjorde mot lillebror och fick ”Ingenting” till svar. Jag undrade då varför lillebror grät och var ledsen. Svaret jag fick var ”Jag råkade väl sitta på honom”. Ibland är de fantastiska även när de är jobbiga!
Jag vet att jag fäster för stor vikt vid kläderna när jag hamnar i såna här situationer men jag kan inte riktigt sätta stopp för tankesnurrorna. För att låna en bild från Galenskaparna – det känns verkligen som om jag fastnar i ”vinkelvolten”,
jag hamnar i ett beteende som jag har väldigt svårt att bryta.
Även om gårdagens möte var positivt och allt gick bra så var jag spänd. Illamåendet kom och gick under dagen. När vi kom hem och jag slappnade av så började jag må riktigt dåligt. Det känns som om mina fysiska (magkatarr) och psykiska (ångest) problem flyter samman och förstärker varandra just nu. Jag får ångest av illamåendet och ångesten gör att jag mår illa. Jag vet inte vad som är hönan eller ägget, jag vet bara att om jag inte får stopp på det (träning är nästan det enda som funkar) slutar det med en panikångestattack där jag mår riktigt illa och där jag ibland även börjar spy.
Även om jag mådde väldigt dåligt i går kväll så är jag väldigt glad för gårdagen och att jag kunde genomföra den trots att jag inte mådde bra hela tiden. Jag vill inte att min sjukdom ska begränsa min tillvaro ännu mer än vad den redan gör.
