När jag var på Irland i slutet på 80-talet och början på 90-talet så åt jag ibland herdepaj 
(shepherd´s pie), det är en paj bestående av köttfärs i botten på formen och potatismos ovanpå. Det är min typ av mat, enkelt och rejält. Jag började dock inte laga herdepaj själv förrän efter studietiden när DN publicerade ett recept på pajen. Riktig heredpaj ska göras på lammfärs men hustrun och jag har alltid kört med fläskfärs och det har smakat bra. I går gjorde jag dock pajen med lammfärs och det blev fantastiskt gott, bästa herdepajen någonsin!
Helgerna brukar vara mina sämsta dagar i veckan, när jag är som mest stressad eftersom mina rutiner havererar när hela familjen är hemma. Jag brukar tyvärr inleda helgen redan på fredagen med 
lite förväntningsoro, helt onödigt men det blir nästan alltid så. En sak som jag dock ser fram emot på fredagarna är ”På spåret”. Familjen ser på det tillsammans och försöker gemensamt klura ut resmålen. Tolvåringen är riktigt duktig på att lista ut vart resan bär och tar ofta resorna innan jag gör det. Som med det mesta finns det dock en negativ sida av ”På spåret” för mig, jag har svårt med tävlingsmomentet om det blir för jämnt i tävlingen. Jag håller 
nästan alltid på ett av lagen och om poängställningen är jämn när de kommer fram till sista resan så blir jag stressad och orolig, en stress och oro som sen sitter i resten av kvällen. Det är en väldigt onödig reaktion men spänningen i tävlingen blir så reell för mig att jag brukar ha svårt att titta på den sista resan. Det här händer mig ganska ofta när jag tittar på och det blir väldigt begränsande för mig eftersom det påverkar vilka program jag ser. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska göra åt oron och stressen, jag kan inte styra den.
