Jag har hittat flera fantastiska dokumentärer om den brittiska klädindustrin på nätet. Tipsen kom från en blogg jag brukar läsa ( dieworkwear.com). Det fanns också en länk till programmen så att jag har kunnat ladda ner dem och alltså har dem på hårddisken. Om de skulle försvinna från Youtube så kan jag ändå se dem, igen och igen. Nu har jag svårt att slita mig från datorn, även fast staketen behöver lagas, pannan sotas och huset dammsugas.
Den bästa dokumentären handlar om Savile row
och hur de försöker att anpassa sig till nya tider. Den tar avstamp i att konfektionsjätten Abercrombie & Fitch öppnar en stor butik på “the row”. Skräddarna är oroliga att det ska locka till sig mer konfektionsbutiker och att det ska leda till högre hyror och att skrädderierna ska tvingas bort från från Savile row (det finns även en oro att statusen på gatan ska sänkas). Ett annat problem för skräddarna är att kundkretsen blir allt äldre. Det är fascinerande att se dessa konservativa herrar (nästan bara herrar) fundera över hur de ska hantera de nya tiderna och locka till sig en yngre publik. De vill gärna ha yngre kunder men de flesta vill ogärna ändra på hur de arbetar, hur butikerna ser ut eller hur de marknadsför sig.
Filmen ger förutom en bild av hur skräddarna kämpar för att möta framtiden också en inblick i hur verksamheterna fungerar och hur skrädderiet går till. 
Det är verkligen ett hantverk och kostymerna verkar vara fantastiska men är en kostym för 35000 kr så mycket bättre än en konfektionssydd för 7000 kr? Svaret på det beror förmodligen delvis på hur stor plånbok man har. Själv får jag fortsätta att leta i mina second-hand butiker, det kanske dyker upp nåt skräddarsytt från Savile row nån gång. Det närmsta jag kommit hittills är skjortor från Jermyn street (det är där skjortskräddarna håller till).
En annan film handlar om Ozwald Boateng, en designer (jag höll på att skriva ung designer men så upptäckte jag att han är två år äldre än mig och då har tåget gått för att bli kallad ung) som med sin design förnyat Savile row-kostymen och väckt ett nytt intresse för skräddarsydda kostymer. Han verkar vara en väldigt driftig och ”cool” kille som kan bära upp kläder. Han gillar också färger väldigt mycket
, jag kan känna mig lite avundsjuk på det. Jag vet dock att jag är tryggast i brunt och grönt.
Jag har redan skrivit om dokumentären om Harris-tweed. Fascinerande och skrämmande att se nån nästan ödelägga ett hantverk och en industri genom att belägga Karl Marxs analys av kapitalismens innersta väsen – strävan efter monopol. En gång för länge sedan var jag på Harris i Yttre Hebriderna. Tyvärr måste jag erkänna att jag då inte förstod att uppskatta denna tweedens Rolls Royce (förlåt mig alla som väver Donegal-tweed på Irland) även om jag besökte ett väveri. Mitt bestående intryck av Harris var att det var kallt, blött och blåsigt. Jag var ändå en rutinerad Irlandsbesökare som borde vara rätt härdad när det gäller sånt men Harris var speciellt. Som kuriosa kan jag nämna att de är mycket strikt religiösa där, nästan allt är stängt på söndagarna. Så sent som 2006 var det protester när man skulle börja köra färjor på söndagarna.
Vilken är Harris-tweed och vilken är Donegal-tweed? Första rätta svaret vinner en slips.
En tävling kan jag inte motstå, slipsen får du dock behålla om jag skulle råka vara först med rätt svar. Tror att bild nummer 1 är Dongal, och bild nummer 2 Harris. Tycker ditt val om att titta på dokumentär och skriva om det är bra, för i det ligger ju både ett underhålls- och utbildningvärde för oss övriga som får ta del av det du skriver. Läser allt, tycker du skriver fantastiskt, du har ett språk och ett innehåll som både fängslar och engagerar, oavsett ämne.
Kram Petra
Jag “gissar” på att bilden till vänster är en Harris-tweed, och bilden till höger bör då vara Donegal-tweed.
Harris tweed är ursprungsskyddat, och får endast kallas för detta om ullen är färgad och spunnen, samt garnet därefter vävts för hand på Yttre Hebriderna, Skottland.
Donegal tweed verkar inte ha samma ursprungsskydd, vad jag kan hitta. Det kan komma från Donegal, Irland, men måste inte nödvändigtvis göra det. Det kan vara handvävt, men måste inte vara det. Donegal tweed används också för att beskriva det “fläckiga” mönstret, men det finns även Donegal tweed som inte har det fläckiga mönstret, och slutligen finns det även tweed som har det fläckiga mönstret, men som inte är Donegal tweed. (Fläckig är min tolkning av det engelska ordet flecky. Prickig funkar kanske bättre. Vet du Johan, är det färgprickarna som avses i så fall eller det allmänt prickiga?)
Är jag helt ute och cyklar, eller stämmer det något så när?
Nähä du, nu har minsann hela förmiddagen redan gått. Dags att ta itu med de världsliga problemen kanske.
Ses på “jobbet”.
Vi har en vinnare!
Harristweeden är den vänstra och den högra blir då den från Donegal. Det som är typiskt för Donegaltweeden är just “prickigheten”, den kommer sig av att det på garnet man väver med finns små garnbitar av en annan färg än garnets grundfärg. Det ger prickigheten. Om “Sheer Luck Holmes” kontaktar mig på vafanfunten@gmail.com eller på “jobbet” så ska vi lösa frågan med vinsten. Jag har tyvärr ingen slips i Donegaltweed men vi kanske kan ordna nåt annat som duger.
/Johan