Calum Macleod, tweedvävare på Harris

Sommaren 1991 besökte jag de Yttre Hebriderna i Skottland, mitt resesällskap och jag tillbringade nån dag i ”huvudstaden” Stornoway för att sedan ta oss till ett vandrarhem på Harris, den södra delen av ön Lewis och Harris. Jag kan inte säga att jag var jätteintresserad av Hebriderna men hon jag reste med ville dit. Hon hade också koll på Harristweed, nåt som jag inte hade en susning om vad det var, och ville köpa med sig lite hem. Vi besökte därför två olika vävare (tweeden vävs hemma hos privatpersoner, på små trampdrivna vävstolar). Jag minns inga detaljer men när jag kollade i min dagbok så står där att första stället var för dyrt men på det andra stället, där vävaren var dövstum, så köpte vi tweed.

 

Då, 1991, var jag okunnig och relativt ointresserad av Harristweed, även om det står i dagboken att jag ville köpa en kavaj – hade inte råd. Nu är jag jävligt intresserad av alla sorters tweed, särskilt den från Harris som är den med högst status i tweedvärlden. Jag kontaktade därför ”Harris Tweed Authority” (som godkänner all Harris-tweed som vävs) och frågade om de kände till nån dövstum tweedvävare som var aktiv i början på 1990-talet. Texten nedan är del av svaret jag fick.

”The gentleman you visited is the late Calum Macleod, who died in the late 1990s. He lived and weaved in the village of Leaklee in Harris, producing Harris Tweed® both for the tweed mills and independently for sale to visitors like yourself.

He was one of 6 children, 4 boys and 2 girls. Two of his siblings were also deaf. Calum was a very well-known personality in the area, having taught many others how to weave. He was also welcoming and generous with his time to all who needed advice regarding loom maintenance.”

Jag har kikat på området ifråga på Google maps utan att kunna lokalisera platsen där Calum bodde och vävde. Jag har dock identifierat den väg jag sprang ett morgonpass på, följt av ett isande kallt dopp i Atlanten. På den tiden var jag ingen badkruka.

 

Mitt klädintresse har flammat upp med ny intensitet sen jag blev aktiv på Instagram igen. Det har ju visserligen blivit allt intensivare sen jag blev aktiv på Reddit för knappt två år sen men Instagram har gett det en rejäl skjuts. På Reddit får jag mycket mer positiv feed-back och glada tillrop, nackdelen där är att jag inte vill lägga ut saker för ofta. På Reddit så ”drabbas” alla som är aktiva på forumen jag frekventerar om jag lägger ut nåt medan på Instagram så ser bara de som följer mig, eller väljer att gå in på min ”sida”, vad jag lägger ut. Det innebär att jag är mycket mer aktiv på Instagram, lägger ut saker varje dag, ibland två gånger per dag. Hade jag lagt ut mer sällan så hade genomslaget förmodligen blivit större. Skulle jag göra det så ofta på Reddit så skulle folk tröttna på mig och slänga ut mig ur forumet.

 

Inläggen på Instagram ser jag som ett komplement till bloggen – inte för läsarna utan för mig. De ger mig en möjlighet att fota mer och kombinera texter (min inlägg blir nog oftast för långa) om psykisk ohälsa med texter om kläder. Nedan är några bilder från gårdagens Instagraminlägg täckande de områdena.

Jag roade mig med att gå in på bloggen och se vad jag betalade för kostymerna ovan. Den hundtandsmönstrade köpte jag på Kupan för 20 kronor (den måste ha varit nedsatt även om jag inte skrev nåt om det). Den dubbelknäppte köpte jag för 40 spänn på Emmaus och den var definitivt nedsatt, från 500 kronor (Emmaus satte alltid höga priser och reade sen bort det som inte blev sålt). I bloggen har jag skrivit att jag spanade på den kostymen i ett år innan den hamnade på rea. Båda kostymerna var för små för mig när jag köpte dem men jag har lagt ut dem så att de passar.

 

Vi har haft några dagar med mycket blåst så när det mojnade igår eftermiddag gick Sigge och jag en sväng i skogen för att se om det fallit några träd. Vi hittade bara ett träd som kapitulerat för vindarna och det hade fallit nära själva gården. Trädet hade kunnat slå sönder hönsgården men missade precis. Under promenaden så kampade jag och Sigge en hel del, det blir mer sånt nu när Betty är borta.Nåt som inte skedde alls innan Betty dog var att ha nån av hundarna i sängen. Nu blir det allt vanligare, Sigge sov hos mig när hustrun var bortrest för nån vecka sen och sen har vi också sovit i 17-åringens rum när hustrun varit förkyld. Hon är mycket bättre nu men jag har fortsatt att sova i 17-åringens rum med Sigge trots det. Även om han bökar runt och trängs en del så är det otroligt mysigt och lugnande att ha honom i sängen.

 

Under morgonpromenaden med Sigge idag så skedde en olycka. Jag hade honom kopplad, höll i kopplet med vänsterhanden samtidigt som jag med högerhanden höll kameran och fotade en ormvråk. Då fick Sigge för sig att han skulle busa runt lite och for iväg. Jag lyckades hålla kvar greppet om kopplet men tyvärr fick ringfingret sig en ordentlig kyss. Jag kände direkt att det där tog rejält så jag tog av mig vigselringen utifall att hela fingret svullnade upp. Det var nog tur för fingret ser ut så här nu och är svullet ända ner till handflatan.

 

Idag på eftermiddagen så följde 14-åringen och jag med hustrun när hon och en kompis besökte Wapnös julmarknad. Det var första gången jag varit där så jag kan inte säga om det var mycket folk på plats eller om det var lugnt jämfört med tidigare år. Jag tyckte i varje fall att var knökat men det gick över förväntan att trängas med folk. Jag hade dock cowboyboots på fötterna – det gör mig alltid starkare.

När vi kom till Wapnö så såg vi en tuff cheva pick-up stå parkerad, kunde inte låta bli att fota den. Det är en Chevrolet El Camino från 1970. Drar förmodligen nån liter milen men är väldigt cool, i varje fall om du frågar mig.Avslutningsvis några blandade bilder.