Det är vägen som är mödan värd
I dagens DN.
fanns det en artikel om svenska IT-entreprenörer som flyttat över sin verksamhet till USA för att deras företag ska kunna växa och bli mer framgångsrika. IT är ju inget som vanligtvis berör mig men jag kände mig ändå stressad av artikeln. Det som stressade mig var nog främst att läsa om några som lyckats medan jag (åtminstone stundtals) upplever att jag misslyckats. Det jag upplever som stress är egentligen kanske en känsla av att bli dömd när andra är framgångsrika och orkar genomföra saker på ett sätt som jag inte förmår.
Det är en fånig reaktion. Kvalitén eller värdet på mitt liv måste ju kunna mätas i absoluta termer och inte vara beroende av om andra lyckas eller inte. Jag känner dock igen känslorna kring andras framgång från många olika situationer. Jag tror inte att det handlar om ren och skär avundsjuka utan att det är betydligt mer komplicerat än så.
Jag vet inte riktigt var de krav och förväntningar på att vara duktig eller framgångsrik som jag känner 
kommer ifrån. Stundtals är det dock som om jag går omkring med ett stort mindervärdskomplex och hela tiden vill visa att jag faktiskt kan göra bra saker. Det är inte så att jag känner ett behov av att visa hela mänskligheten att jag minsann kan prestera saker. Det är mer som att det finns vissa personer som jag vill överraska och slå med häpnad. Det som är lite tragikomiskt i sammanhanget är att just de personerna är de som är minst benägna av alla att bedöma mig utifrån vad jag presterar. De, om några, ser till vem jag är, inte vad jag gör.
Behovet att vara framgångsrik och överträffa förväntningar har inte kommit med min sjukdom utan det har jag haft mycket längre än så. I många situationer har det varit en framgångsfaktor men just nu är den mest en black om foten.
De senaste åren har jag ägnat en hel del terapitid åt känslan av att inte vara tillräckligt bra, att jag inte riktigt vågar bedöma mitt värde själv utan är beroende av andras bedömningar om min duglighet. Jag tycker att vi gör framsteg i terapin men det är fortfarande långt kvar till att jag ska känna mig trygg i att bara vara jag, oberoende av vad jag presterar eller hur överraskade andra kan tänkas vara.
Jag tycker att sjukersättningen är ett steg i rätt riktning. Jag kan inte riktigt förklara det men det är som om det faktum att jag står utanför arbetsmarknaden har inneburit att
jag delvis sluppit ur det mentala ekorrhjul som jag sprungit i under så många år.
Jag har dock kvar åtminstone en fot i ekorrhjulet och behovet av att känna att jag presterar nåt. Det kan t.ex. yttra sig i att jag skaffar mig visitkort till bloggen. Missförstå mig rätt, jag är jättenöjd med att jag skaffade mig visitkorten
men med hjälp av min terapeut har jag ställt mig frågan varför de är viktiga för mig. Jag tror att de egentligen är mer än bara en ”rolig grej”. Vid sidan om att var just det, så är de nog också en del i försöket att skapa en ny identitet. En del av behovet av att kunna känna att jag gör nåt, har någon form av verksamhet eller aktivitet som jag är duktig på. Visitkorten gör ju inte mig till en bättre bloggare men de formaliserar bloggandet lite, lyfter det till en annan nivå. Det känns lite mer seriöst, lite mer som ett jobb.
Jag tänker ändå att visitkorten faktiskt kan vara nåt att luta mig mot när dömande tankar säger att jag misslyckats med mitt liv (den språkliga metaforen blev kanske fel där, visitkort är ju inte det stabilaste av ting). För såna tankar kommer, ofta. Jag tror att det är bättre att få bekräftelse från visitkorten än att börja jaga den genom att t.ex. mäta antalet besökare på bloggen. Det viktigaste (och roligaste) med bloggen är ju själva skrivandet, inte något annat. Även om det, i den hysteriska jakt på ”Likes”
som pågår, nuförtiden är lätt att förledas att tro att det är antalet besökare eller mängden kommentarer som är viktigast. Karin Boye hade ju rätt i att det är vägen som är mödan värd.
