Det finns hopp

Jag har äntligen sytt de sista stygnen på västen som jag hållit på med de senaste veckorna. Att det tagit tid beror inte på att jag lagt enorma mängder tid på västen utan mer på att det varit långt mellan gångerna som jag jobbat med den. Västen har blivit för liten för mig (det är kanske mer korrekt att säga att jag blivit lite för stor för den) och jag satte därför in en kil (en f.d. slips) i ryggen för att göra västen ett nummer större.

Min fru fotograferade mig när jag hade den förstorade västen på mig. Jag måste säga att jag skäms för bilden, inte för att det är nåt fel på fotograferingen utan för att kilen i ryggen blev både sned och vind och för att det är så tydligt varför jag behövde lägga ut västen.

När jag först såg fotot så tänkte jag ”aldrig att det där kommer med i bloggen!” men sen funderade jag ett varv till. Om jag kan berätta om mina jobbiga och konstiga tankar här så borde jag väl kunna visa upp att jag syr som en kratta och har en medelålders kropp också. Så fotot kom med.

Kilen sitter ju på ryggen så har jag bara kavaj på mig så kommer ju ingen att se den…

Jag har även lappat en slips idag. För ett tag sen så köpte jag en italiensk designerslips på Kupan. Stygnen som håller ihop slipsen hade släppt i båda ändarna så jag har tråcklat dit dem igen (stygnet i den smala änden syns innanför den gröna ringen).

Jag har också börjat göra om två slipsar till bröstnäsdukar. Medan sexåringen lekte med lego på sitt rum så satt jag hos honom och ägnade mig åt att sprätta upp och klippa sönder slipsarna. Nästa steg är att vika in kanterna och sy dem så att de inte kan repa upp sig. Sen återstår bara strykning och så har jag två nya bröstnäsdukar.

Under dagen så har jag fortsatt mitt vedlavande och sexåringen har hållit mig sällskap. Medan jag staplat ved så har han bl.a. gungat. Han har börjat hoppa från gungan och jag tycker att han hoppar med väl mycket fart men så han har alltid varit lite våghalsig av sig.