Strax innan vi skulle äta kvällsmat igår så kom grannen in och undrade om det var en av våra hönor som var i skogen mitt för vårt hus. Hon hade kommit körandes på vägen och sett en höna på vägen. Hönan hade blivit skrämd och farit upp i skogen.
Jag gick till hönshuset och räknade in våra höns och kunde konstatera att tuppen saknades. Han är liten och inte så färggrann så han kan lätt misstas för en höna. Jag kunde ganska snabbt lokalisera honom i skogen
men det var stört omöjligt att få med honom hem. Jag fick honom att gå en bit i rätt riktning men sen gjorde han en tjurrusning tillbaka in i skogen.
Efter en stund så gav jag upp och gick in och åt kvällsmat. Efter maten så gick min fru ut för att se om hon hade bättre lycka med tuppen. Det hade hon. När hon kollade hönshuset så satt han redan på sin sittpinne.
Jag vet inte varför tuppen ville ut och undersöka omgivningarna. Han var dock lite rufsig kring stjärtfjädrarna så eventuellt har en rovfågel varit på honom och det kan ha varit därför han stack till skogs.
Jag knogar på med min ved. När jag började kärra bort ved från högen så kändes det hopplöst eftersom det inte gick att se att högen minskade. När jag lavat ved tidigare år så har jag dock noterat att jag så småningom passerar nån slags brytpunkt och efter det så är det som att vedhögen smälter bort. Under veckan som gått har jag nått ”smältpunkten” och nu börjar jag se slutet på högen. Bilden till vänster är på högen den femte mars och den till höger tog jag i eftermiddags.
Under dagen så har jag varit en sväng i hagarna och skogen med sexåringen också. Jag ville egentligen inte eftersom jag visste att det skulle dra i gång en massa skuld och stress hos mig. Det finns så mycket som jag skulle vilja röja och fixa i ordning. Både hagarna och skogen skulle kunna bli så oerhört fina men det hjälper ju inte när jag saknar ork att genomföra det som behöver göras. Trots skuldkänslorna så tvingade jag mig att följa med sonen, jag vill inte att mina dömande tankar ska begränsa hans lek och upplevelse av vår gård. Han tog mig bl.a. upp på en kulle där jag inte är så ofta (p.g.a. dåligt samvete) och därifrån får man en lite annorlunda bild av gården.
Det är kanske inte den vackraste vyn över gården men man får en bättre känsla för baksidan, och logen och stallet (vinkelbyggnaden) syns bättre än de brukar. Nån brist på ekonomibyggnader råder det inte här.
