I morse blev det tydligt att jag har noll stresstålighet. Jag blev tvungen att ringa två oplanerade telefonsamtal
och det stressade upp mig riktigt rejält (starka panikkänslor). Samtalen var till BVC och Viking Line och gällde böjveckseksem på femåringen samt några små ändringar i semesterplanerna.
Samtalet till Viking Line avlöpte utan problem men när jag pratade med BVC så lyckades jag först inte komma ihåg min sons födelsedatum (rätt år och månad men sjuåringens datum) och sen hade jag ingen som helst koll på hans fyra sista siffror. Jag kommer aldrig ihåg sjuåringens sista fyra men av någon anledning brukar jag minnas femåringens men inte idag. Det viktigaste var i varje fall att jag fick en tid på BVC och att nån tittat på eksemen och vi har fått salvor att smörja med.
För att varva ner efter mina telefonsamtal så sprang jag en runda och som vanligt skrämde jag en flock kvigor i sken.
En mjölkgård en bit bort har släppt ett gäng kvigor på bete nära oss och varje gång jag springer förbi dem så börjar de att skena. Det är ”stampede!” direkt de ser mig. De har gått där i tre veckor och jag passerar ungefär tre gånger i veckan men de tycks inte vänja sig. Jag är livrädd varje gång att nån ska bryta ett ben när de far iväg (ofta över stengärdesgårdar) eller att hela gänget ska dra rakt genom stänget.
På eftermiddagen var jag på sjukhuset och gjorde ett arbetsprov med EKG
(jag har ju haft problem med att hjärtat slår ”dubbelslag”). Rent praktiskt gick arbetsprovet bra men jag är inte riktigt nöjd eftersom jag hade hoppats kunna skrämma upp maxpulsen en bit över 180. Nu stannade den på 179. Det är ju i varje fall bättre än tumregeln för maxpuls ”220 minus åldern”.
När det gäller det medicinska resultatet av undersökningen så var det inte vad jag hoppats på. När läkaren inledde utvärderingen med ”Det ser bra ut” så kändes det tryggt, ända tills hon kom till ”men……” . Det fanns en lite förändring i hjärtrytmen så hon vill göra en ultraljudsundersökning och en hjärtscintigrafiundersökning (nån form av undersökning med en kontrastvätska). Jag hade hoppats på att hon skulle säga att de inte såg nåt onormalt och att dubbelslagen berodde på stress. Jag måste säga att jag föredrar armfrakturer framför en konstig hjärtrytm. Armen klarar man sig ju utan…..
Jag har tidigare skrivit om att Irland tyvärr är en främlingsfientlig ö. Det har visat sig igen. Nordirlands ”First minister” Peter Robinson
har uttalat sig om att han inte litar på muslimer. Enligt Belfast Telegraph tillade han att han har tillräckligt med förtroende för muslimer för att han skulle låta en gå och handla åt honom. Man tar sig för pannan!
