Dublin marathon 1993
På terapin så har vi länge pratat om begreppet ”good enough”, d.v.s. att acceptera något som tillräckligt bra utan att det för den delen är perfekt. I torsdags så tog min terapeut upp en ny vinkling på det synsättet, nämligen ”Det bästa jag förmådde idag”. Om jag förstod det rätt så ska man i det synsättet ha 
inställningen att en själv och andra alltid gör det bästa de förmår i en given situation. För mig förefaller det som att båda synsätten tar avstamp i nån form av acceptans, d.v.s. man ska försöka acceptera sakernas tillstånd, utan att för den delen ha givit upp alla ambitioner och försök till förändring. Acceptans är väl att betrakta tillvaron värderingsfritt och neutralt, att gilla läget utan några”borden”?
Acceptans är en av mina sämsta grenar, jag har väldigt svårt att betrakta min tillvaro värderingsfritt och neutralt. Jag är väldigt snar att döma mig själv, att tycka att det borde vara på ett visst sätt eller att jag borde ha gjort på ett annat sätt. Mitt dömande synsätt gjorde att jag hade väldigt svårt att förstå min terapeut när hon pratade om ”Det bästa jag förmådde” i torsdags. Jag är vanligtvis inte trög men det begreppet förstod jag inte riktigt. I min värld så blir konsekvensen av tankesättet ett alibi för att inte bry sig om någonting alls – ”tömma diskmaskinen?”, orkar inte men det är ok eftersom att göra ingenting är det bästa jag förmår i dag”.
Ett exempel vi pratade om var mitt deltagande i Dublin marathon 1993 (loppet spökar fortfarande för mig, 22 år senare). Jag var i väldigt bra form och hade gjort några av mina bästa tider på
distanser mellan 10-25 km månaden innan loppet. Jag hade därför stora förhoppningar när jag stod och trängdes på startlinjen en kall oktobermorgon Redan efter några kilometer så kände jag dock att jag inte kunde springa fort den dagen, allt gick tungt och jag hade inget flyt i löpningen. Jag plågade mig vidare i drygt 15 kilometer innan jag gav upp och bröt.
En orsak/undanflykt till att jag bröt var att jag fått vita fingrar, jag får det ibland när det är kallt. Oftast är det bara nått finger men nu var det alla 
fingrar och en del av händerna också. Jag hade kunnat springa vidare men händerna var strået som knäckte kamelens rygg. När jag brutit så gick jag fram till en sjukvårdare för att få en filt för att hålla värmen. Den sjukvårdaren hade förmodligen aldrig stött på vita händer tidigare för han blev alldeles till sig och ringde efter en ambulans. Jag orkade inte tjafsa med ambulanssjukvårdarna utan åkte med till akuten på närmsta sjukhus. Där låg jag en stund innan jag skrev ut mig själv.
Ända sen loppet så har jag ångrat att jag bröt. Jag hade aldrig kunnat göra en bra tid den dagen men jag hade kunnat ta mig i mål. När vi diskuterade loppet i torsdags så menade min terapeut att det 
bästa jag förmådde den dagen var att springa drygt 15 kilometer men jag kan inte tänka så. Hade jag bara bitit ihop lite till så hade jag kunnat ta mig i mål. Jag har plågat mig längre sträckor än 27 km. Jag hade inte kunnat få en bra tid men jag hade mycket väl kunnat ta mig i mål. Hade jag gjort det så tror jag att jag sluppit gå med dåligt samvete för loppet i över 20 år.
Min syn på mitt deltagande i Dublin marathon och kring “good enough” i stort kan nog tyvärr sammanfattas med en mening ur Twisted sister´s “We´re not gonna take it”, “If that´s your best, your best won´t do“. Förhoppningsvis kommer jag aldrig citera (eller visa) Twisted sister på bloggen igen.
Även om jag inte förstår ”Det bästa jag förmår idag” så förstår jag i varje fall så mycket att jag skulle må bättre om jag kunde ändra tankesätt och hitta lite mer acceptans i tillvaron. Att grubbla över ett maratonlopp i 22 år är inte riktigt sunt.
När jag i morse kände att jag ville blogga om det här så googlade jag ”Dublin marathon 1993” och hittade en filmsnutt från loppet på Youtube. Man kan se mig väldigt flyktigt i starten men 4:38 in i filmen så syns jag tydligt i mitt gula Enhörnalinne.
Helgens sybeting har varit två västar. Jag har gjort en väst lite större genom att sätta en kil i ryggen och så har jag gjort en västficka lite djupare så att den ska rymma ett fickur. Den första bilden nedan visar hur fickuret låg i fickan innan jag gjorde den lite större. Med förstorad ficka så ryms hela uret (den andra bilden) utan att ramla ur så fort jag böjer mig framåt. Skillnaden i praktiken är betydligt större än vad som framgår av bilderna.
Idag på förmiddagen så var vi på ”Hallandsjul” på Lilla Böslid i 
Eldsberga. Killarna gick loss och provsmakade det mesta, sexåringen fick dock avbryta provsmakandet p.g.a. illamående efter att ha smakat sig igenom lite för mycket honung.
Min oförmåga att hantera “good enough” kan inte tydliggöras bättre än av det faktum att jag var “tvungen” att gå in och skriva om det här inlägget ett par timmar efter att jag lagt ut det./Johan
