Klockan hann bli mycket i morse innan jag och sonen kom i väg mot fritids och bussen till Halmstad. När jag skulle sätta mig i bilen så insåg jag att jag glömt att sätta på mig en slips. Så kan vi ju inte ha det så jag rusade in och valde snabbt en som jag sen knöt i bilen
efter att jag lämnat sonen (bilen var parkerad, ingen slipsknytning under körning).
Idag gjorde jag nåt som jag inte gjort på länge. När jag var på stan i Halmstad så såg jag en person som jag en gång i tiden kände genom jobbet och jag skyndade mig genast att byta trottoar och börja studera Eccos skyltfönster intensivt.
Jag klarade mig den här gången, mannen i fråga såg mig inte, eller så struntade han i mig.
Jag är kanske orättvis mot honom men jag tror faktiskt att han skulle finna glädje i att min karriär kraschat, särskilt som hans gått i helt motsatt riktning. Oavsett om jag har fog för mina låga tankar eller inte så fick jag ett enormt känslopåslag av det här mötet som aldrig ens ägde rum.
Jag är medveten om att stressen och skammen jag kände bottnar i mig själv. Att gömma mig idag handlade mer om att undvika mina egna dömande tankar än om att undvika att bli nedvärderad av någon annan. Om jag var trygg i min situation, kunde acceptera den och om jag inte kände mig värdelös på grund av min förtidspension så skulle jag inte bry mig om vad nån annan tycker om mig. Särskilt inte nån som jag inte har någon som helst kontakt med längre.
