En piss i Nissan
De sista åren jag jobbade på länsstyrelsen ägnade jag åt förorenade områden, d.v.s. undersökning och sanering av gamla industrifastigheter. Det var ett arbete som jag älskade och som passade mig som hand i handsken men trots det så kände jag mig tvungen att byta arbetsgivare och blev konsult i stället. Den enskilt största orsaken till att jag bestämde mig för att lämna länsstyrelsen var att arbetet där innehöll för 
många ”surdegar”, för många ärenden som gick mycket långsamt framåt. Arbetet gick helt enkelt för långsamt för mig. Som löpare var jag en uthållig långdistansare men i arbetslivet var jag sprinter, där var det explosivitet och snabba ryck som gällde.
En av de värsta, men också intressantaste, surdegarna var kvarteret Renen i Varberg. Jag ledde den 
grupp från länsstyrelsen som 2003 inventerade det gamla fabriksområdet. Det arbetet resulterade i att man kunde konstatera föroreningar, beståendes av stora mängder klorerade lösningsmedel, i mark och grundvatten. Det blev ett väldigt stohej om föroreningarna för det visade sig att ångor från dem trängde upp genom marken och in i ett dagis som byggts ovanpå det förorenade området.
Varbergs ledande kommunpolitiker var väldigt ovilliga att skjuta till pengar för att undersöka föroreningarnas utbredning och utreda vilken risk de eventuellt innebar för människor som bodde eller vistades i området. Jag träffade ledande kommunpolitiker flera gånger för att betona hur angeläget det var att komma igång med ordentliga utredningar kring föroreningssituationen men mitt intryck var att de inte förstod, eller inte brydde sig om, hur allvarligt förorenat området var. Jag minns ett möte med kommunstyrelsen där dess ordförande sa att de ju visst tog problemet på allvar, de hade ju avsatt 50 000 kronor till undersökningar. Jag minns inte ordagrant vad jag svarade men 
det handlade om att 50 000 var en “piss i Nissan” (jag vet att jag använde det uttrycket för jag var ganska nöjd med det efteråt). Jag sparrade också en hel del i media med sagda kommunalråd om behovet av undersökningar och åtgärder.
Även om kommunen så småningom sköt till mer pengar så gick hela projektet mycket långsamt 
framåt och min frustration växte hela tiden. När det sen 2005 dök upp en ledig tjänst som miljökonsult på WSP i Halmstad så kände jag att det var ett bra sätt att lämna Kvarteret Renen och andra surdegar bakom mig och få känna den yrkesmässiga fartvinden i ansiktet igen.
Orsaken till texten ovan är att jag idag såg på P4 Hallands hemsida att man nu är i gång med saneringen av kvarteret Renen. Saneringsprojekt blir ofta långdragna historier men jag tror att saneringen av just Renen blivit lite mer utdragen än de flesta såna här projekt. När jag googlade inför den här texten så såg 
jag till exempel att det tog min efterträdare på länsstyrelsen fyra år att få Varbergs kommun att börja samarbeta kring utredningarna av föroreningarna. 
Jag såg också att bara saneringen beräknas landa på 147 miljoner kronor, så jag tycker nog att min bedömning att femtio papp var en piss i Nissan stämde ganska väl.
Med facit i hand, jag blev ju sjukskriven efter två år på WSP, kan jag ibland känna att jag skulle blivit kvar på länsstyrelsen. Samtidigt kan jag tänka att kvarteret Renen och andra surdegar på länsstyrelsen förmodligen hade knäckt mig på kortare tid än så. Oavsett hur det var med den saken så nyttar de föga att spekulera i det. Jag bytte jobb och saker och ting blev som de blev.
