Ensam men inte ensam
Den senaste tiden har jag funderat en del kring ensamhet när jag suttit med pipan. Jag har i perioder 
av mitt liv haft väldigt få vänner och då ofta upplevt det som nåt slags karaktärsfel hos mig. Att det varit nån form av misslyckande att jag inte lyckas skaffa mig, eller behålla, vänner även om jag egentligen inte lidit av mitt begränsade umgänge. Just nu, typ de senaste åren, är jag inne i en sån period. Jag har få sociala kontakter vid sidan om familjen och ännu färre vänner men jag tror att jag för första gången i mitt liv kan känna att det är okej. Jag trivs ju faktiskt med det begränsade sociala liv jag har (och räknar man in mitt digitala liv också så är det ju inte så begränsat). Det om att vara ensam utan att känna sig ensam.
I går åkte jag till Biskopstorp och sprang igen. Det blev en annan runda än i måndags men trots att vädret var sämre så var det samma härliga upplevelse. Löpningen kändes bra (fast jag kände lite i ena vaden när jag kommit hem) och naturupplevelsen var fantastisk. Precis som förra gången hade jag ingen riktig kamera med mig så jag kunde inte dokumentera prakten ordentligt men jag tog några kort med mobilen. Jag hoppas att de kan förmedla lite av Biskopstorp.
För nån vecka sedan köpte vi en westernsadel till Pirana i hopp om att yngsta sonen skulle komma
igång med att rida henne mer. Han hade provat western på en av de andra hästarna i stallet och gillat det. Hittills så har sadeln levt upp till förhoppningarna för sonen är glad i att rida igen, och jag förstår honom – vem skulle inte vilja rida i en så cool sadel? Allvarligt talat så tycker jag sadeln är skittuff och hade jag en häst och en sån sadel så skulle jag inte vara svårövertalad att rida.
Jag rundar av med lite foton tagna under veckan. Den sista bilden kanske behöver en förklaring – Brynja letar inte efter gräs under löven utan efter ekollon.
