Ett ansikte från det förflutna
Jag tror att jag tidigare nämnt på bloggen att jag upplever att min löpning korrelerar till mitt mående, d.v.s. att när jag mår dåligt så går det tyngre och långsammare att springa. Jag gav mig på att försöka undersöka om det upplevda sambandet faktiskt existerar genom att göra en kurva på tiderna (i minuter) på mina mellanlånga pass (med en ideal löptid på 95-100 minuter). Den röda pilen visar på trenden för löptiderna. Under löpkurvan så la jag sen in en kurva för hur jag upplever att mitt mående förändrats under året. Den kurvan är helt subjektiv och inte kvantifierbar på nåt sätt, det är bara en skattning av hur mitt stämningsläge förändrats under året (diagrammet blir större om ni klickar på det).
Jämför man de två kurvorna så tycker jag att man ser ett tydligt samband – sämre mående verkar ge sämre löptider på distanspassen. Det är kanske inte så förvånande men jag tyckte att jämförelsen var lite kul att göra.
Igår dök det upp ett ansikte från mitt förflutna på SVT-nyheter. Ansiktet tillhör Björn-Ola Linnér och han är professor och forskare vid Linköpings universitet. Min koppling till honom är att jag skrev min B-uppsats i statsvetenskap vid Linköpings universitet på hans dator (då var Björn-Ola nybliven doktorand). Det här var på den tiden (1991) då datorer inte förekom i alla hem så när det var dags för mig att skriva uppsatsen så behövde jag 
tillgång till en dator om jag inte ville skriva uppsatsen på den röda reseskrivmaskin jag dittills använt i mina studier. Eftersom min dåvarande sambo läste medicin ihop med Björn-Olas sambo så umgicks vi lite med dem och jag visste att han hade en dator
så jag frågade om jag kunde få låna den och det fick jag. Våren 1991 satt jag därför en hel del hemma hos Björn-Ola och hans sambo och skrev.
Själva uppsatsen blev klar i maj -91 och jag la fram den i början på juni. Som opponent fick jag en kändis, Jan Scherman 
(som precis dragit igång ”Kalla fakta” på TV4). Vid sidan om sin journalistiska gärning så läste Scherman tydligen statsvetenskap på distans i Linköping och han blev därför utsedd att opponera på min uppsats. Det blev en riktig holmgång där han gick in i sin yrkesroll som grävande journalist och vände och vred på vartenda komma i uppsatsen. Examinatorn som höll i det hela var lite tagen av att ha Jan Scherman i salen så han hakade på Schermans drev. Det slutade med att de ville att jag skulle dra tillbaka uppsatsen, ändra ganska mycket och lägga fram den igen men jag visste att den höll måttet så jag vägrade och gav examinatorn ett ultimatum – godkänn uppsatsen som den är eller underkänn den. Examinatorn vek ner sig och godkände mig. Det var kanske inte världens bästa B-uppsats men den var definitivt tillräckligt bra för att bli godkänd.
