Jag har lyckats få en revbensskada utan att veta hur jag betett mig för att få den. Det började med värk i bröstryggen i går och nu smärtar revbenen på högersidan riktigt rejält
. Det är en konstant molande värk som blir skarp när jag vrider mig i vissa lägen, andningen känns dock ok. Jag känner igen den typen av smärta i revbenen sen jag boxades. När jag började sparra på boxningen så fick jag ett antal revbensskador och de kändes ungefär så här. Det jag minns av de skadorna är att de gjorde ont och tog tid att läka. Trots smärtan så har jag lyckats träna lite i dag, jag sprang/hasade mig fram i 30 minuter utan att smärtan blev olidlig och senare så slog jag tre ronder på säcken men det var mest för att försöka mjuka upp ryggen lite.
När jag boxades så försökte jag dölja revbensskadorna och tränade på som vanligt, så gott det nu gick. Jag försökte ”mörka” skadorna av två anledningar, tränarna och min fru. Jag ville inte visa mig svag och ”ömhudad” inför tränarna av rädsla att de då inte skulle släppa upp mig i ringen igen (än mindre låta mig gå matcher). Att jag försökte dölja skadorna för min fru berodde på att hon inte var särskilt förtjust i att jag boxades, kom jag hem skadad så skulle hon ju inte bli mer positiv till mitt pugilistiska äventyr. Jag lyckades dock inte dölja skadorna, varken för tränarna eller hustrun.
Jag är inte vän med Facebook, det blir alltid fel när jag ska göra inlägg där (vilket inte sker så ofta). 
I går la jag upp en bild jag gjort kring SD:s tiggerikampanj och attacken på EU-migranterna i Göteborg. När jag lagt ut bilden insåg jag att den inte blev riktigt bra och då ville jag snabbt få ut en redigerad bild. Det resulterade i att jag stressade upp mig och förträngde att det faktiskt går att redigera inläggen. Jag la ut bilden igen (korrigerad) men jag kände mig fånig som la ut två nästan identiska bilder med några minuters mellanrum, särskilt som jag strax kom på att jag hade kunnat redigera den första bilden.
Av mina FB-vänner (knappt tvåsiffriga till antalet ) var det säkert ingen som reagerade på min fadäs. Var det trots allt några som gjorde det så dömde de förmodligen inte mig för att mitt 
Facebookande strulade lite, snarare log de igenkännande. För mig känns det dock jobbigt när saker blir fel på det sättet. Det genererar blixtsnabbt en hel drös med dömande tankar.
I trädgården så kämpar vi emot snigelplågan bäst vi kan men det är uppförsbacke. Sniglarna blir bara fler och fler, det är nästan äckligt att gå på gräsmattan på morgnar och kvällar. Jag brukar mosa så många sniglar jag bara orkar och hustrun har skaffat ett skarpeggat vapen för att kunna decimera sniglarna effektivt.
