Får jag känna på dina händer pappa?
Jag har haft kalla händer på mornarna den sista tiden.
Det har resulterat i att det första den minsta killen säger när han vaknar är ”Får jag känna på dina händer pappa?”. Han känner sen på mina händer och om de bedöms vara varma nog så får jag bära honom ner för trapporna till morgonbestyren.
I går lyckades jag återigen stressa upp mig så att jag blev illamående. Det var planeringen inför finlandssemestern som ställde till det. Mejlande kring förberedelserna inför resan (mest om ”återträffen”) gör att jag jagar upp mig. Jag ser fram emot resan och att få träffa gamla klasskompisar men jag vill att allt ska bli så himla perfekt. Det bästa vore säkert att ta ett steg tillbaka och låta det bli som det blir. Jag kommer ju ändå inte kunna planera allt så att inget kan gå fel. Det är svårt att ta det där steget tillbaka, det är mycket lättare att försöka planera och förutse allt.
Illamåendet gjorde att det blev ännu en tidig kväll med hjälp av Theralen. Jag måste bryta det här mönstret för det fungerar inte att må illa varannan dag och att använda psykofarmaka för att komma undan illamåendet. Min terapeut är bortrest så jag kan tyvärr inte ta upp det med henne förrän i slutet på nästa vecka.
Illamåendet och Theralenet påverkar också min glasskonsumtion. När jag mår illa så tycker jag att
isglass lindrar så det slinker ner en och annan piggelin. När jag är ”bakis” av Theralen så har jag alltid ett enormt sockersug, så då brukar det också bli glass. Medan jag skriver det här så äter jag t.ex. SIAs chokladglass och deras glass med pepparkakssmak. Mmm
På grund av infektionen i foten så kunde jag inte springa i går. Jag ägnade därför dagen åt film (50/50 och Annie Hall)
och åt att sy. Fast man kan väl egentligen inte kalla det jag gjorde att sy, det blev mest att sprätta och nåla och nåla om .
Jag gillar västar och har ett gäng men nästan alla är i mörka, dova, färger. För ett tag sen hittade jag en röd väst på Kupan i Halmstad. Den räckte dock inte om mig riktigt. Bakstycket var delat så jag tänkte att om jag sprättar den sömmen kan jag lägga in en kil så att västen blir nåt nummer större.
Västen har blivit liggande och nu är västsäsongen över men i går gav jag mig i varje fall på att sy dit kilen. Att sprätta ryggsömmen var raskt gjort och det var inte heller några problem att zick-zacka kanterna som då uppstod. Att nåla fast kilen på ett snyggt och skrynkelfritt sätt var inte lika lätt.
Jag gjorde ett antal försök innan jag äntligen fick den att sitta bra. Jag tror den sitter bra i varje fall, jag har inte sytt fast den ännu. Jag kanske hinner det i morgon eftermiddag.
Jag tror att foten börjar bli bättre. I måndagskväll var den rätt svullen men nu har svullnaden nästan lagt sig helt. Värken är också borta. Jag verkar ha sluppit ”mördarbakterierna” den här gången.
