Flyktbeteende

Vissa känslor och tankar är svårare än andra att beskriva. Ångest och uppgivenhet tycker jag att det går ganska bra att skriva om. Jag tror jag kan beskriva dem hyfsat och jag tror att de flesta har egna erfarenheter som gör det lättare att förstå. När det gäller dömande tankar tycker jag det är svårare. Jag kan inte riktigt hitta orden. Det blir så lätt att jag bara ”slår” på mig och inte lyckas förmedla vad jag känner och hur jag känner det.

Föredraget om Irland tynger mig. Det blir fel hur jag än gör. Jag orkar inte riktigt genomföra det men ställer jag in så känner jag det som ett stort misslyckande. Jag har alltid sagt, och känt, att det är en väldigt tillåtande atmosfär på CLAVIS, lik förbannat så känner jag skam inför tanken att ställa in föredraget. Jag vet inte hur jag ska kunna visa mig där igen om jag ställer in.

De olika alternativen som jag väger mot varandra är väldigt extrema. Ställer jag in så kan jag inte visa mig på CLAVIS igen. Jag får lägga ner praktiken på caféet. Tänker jag att jag ska genomföra föredraget så sitter jag plötsligt och surfar runt på ”Flashback” för att se hur mycket ”Oxy” (mina värktabletter för armen) det krävs för att ta livet av sig. Nej, det är inte seriösa tankar. Det är däremot ett typiskt flyktbeteende för mig. Blir jag tillräckligt stressad och upplever att jag inte kan kontrollera en situation så försöker jag ibland att ta tillbaka kontrollen genom tankar på suicid. ”Jag kanske inte kan kontrollera nåt annat men det är i varje fall jag som avgör om jag lever eller dör”. Från tanke till faktisk handling är steget stort men tanken indikerar ändå nåt.

Jag tycker det är svårt att beskriva hur jag logiskt kan inse att vissa tankar är orimliga, helt saknar proportioner, samtidigt som de är verkliga och sanna känslomässigt. Det är kanske en av de där sakerna som inte går att beskriva, som man måste uppleva för att förstå?