Förlåt att jag inte är suicidal…..
När jag träffade min terapeut förra veckan så mådde jag riktigt dålig, faktiskt så dåligt att hon ville att 
jag skulle träffa en läkare så fort som möjligt. Det visade sig att den första tid psykiatrin kunde skaka fram dök upp i går.
Om ni läst mitt förra inlägg så vet ni att mitt mående svängde under helgen som gick och att jag mår bättre nu, så den akuta situation som var förra veckan är inte längre aktuell. Det kändes faktiskt lite kluvet att berätta det för läkaren, typ ”Förlåt att jag inte längre är akut suicidal”. Egentligen tror jag inte att läkaren blev irriterad på mig men jag kände ändå lite skuldkänslor eftersom psykiatrin skakat fram en tid med kort varsel utifrån premissen att jag var i riktigt dåligt skick.
Läkarsamtalet som sådant gick väl bra, det är dock en ganska hopplös uppgift att på 30 minuter försöka förmedla ett väldigt komplext och känsloladdat mående till en läkare jag aldrig träffat tidigare. Hennes situation är lika svår, kanske svårare, eftersom hon efter ett kort samtal ska bedöma risken för suicid hos en patient hon inte känner. 
Gårdagens möte resulterade dock i några smärre medicinjusteringar, tyvärr fick jag inte gehör för min önskan om att få en starkare ”vid behovsmedicin” mot min oro och ångest. Jag har tagit 10 mg Oxascand (en benzodiazepin) mot akut oro och ångest ända sen jag blev sjuk 2007 och den har inte samma verkan längre eftersom kroppen vant sig. Min förhoppning var att det skulle gå att byta ut Oxascand mot något annat preparat som kroppen var ovan vid men tyvärr så bestod de tillgängliga alternativen 
bara av starkare benzodiazepiner och det ville läkaren inte skriva ut på grund av att de är beroendeframkallande. Jag förstår det resonemanget men samtidigt är det viktigt att jag får oro och ångest under kontroll eftersom det i mångt och mycket är den som driver mina suicidtankar. Läkarens inställning kring beroendeframkallande medicin fick mig att tänka på uttrycket ”operationen lyckades men patienten dog” – om jag tar livet av mig så är jag i varje fall inte beroende av ”benso” när jag gör det…. Jag vet att det är att hårddra saker och ting men lite så känns det.
