Första gången jag blev inlagd på psyk var i juni 2007. Jag hade kämpat med tillvaron hela våren. Jobbat för mycket. Försökt lära mig vara en pappa. Kämpat med bestyren på gården. Suttit i Barn- och ungdomsnämnden. För att hinna med gick jag t.ex. upp tidigt på helgerna (typ 04.30) för att jobba innan min fru och barnet vaknade. På kvällarna kunde jag jobba med pojken på bröstet i en bärsjal, datorn riggad på en pall så att jag kunde stå och skriva.
Mitt mantra under våren var ”bara jag orkar till semestern”. Till slut orkade jag inte utan tog kontakt med vårdcentralen. Jag fick prata med en ung kvinnlig läkare. Vi pratade ganska länge. Pratade är kanske fel ord, jag grinade större delen av tiden. Hon sa att hon ville att jag skulle träffa en läkare på psyk inne på sjukhuset och så ringde hon dit och sa att jag skulle komma in.
Jag hade väldigt blandade känslor när min fru körde in mig. Lättad att ha börjat berätta hur jag mådde. Samtidigt var jag skräckslagen. Bilder på McMurphy och Syster Ratched for likt en flipperkula i huvet på mig. 
”Gökboet” var min bild av psykiatrin.
Väl inne på psyk fick jag träffa en AT-läkare. Efter att vi pratat en stund så sa hon att hon ville lägga in mig. Även om jag var tacksam att få prata med nån var jag var tveksam till att bli inlagd. Beskedet då var att antingen lägger jag in mig frivilligt eller så blir jag inlagd enligt LPT (lagen om psykisk tvångsvård). Jag la in mig frivilligt.
Först hamnade jag på akutavdelningen, PIVA. Det var inte som i ”Gökboet” men det var ändå skrämmande. Jag var ju inlåst med en massa ”psykfall” (vad mycket fördomar jag hade med mig, några har jag blivit av med). Det var lite stökigt på avdelningen, lite skrik och patienter som vandrade oroligt i korridoren. Jag kände mig otrygg och var rädd att nån annan patient skulle hoppa på mig, även om ingen var hotfull mot mig. Efter nån timme fick jag byta avdelning till 
Avdelning 19, som var inriktad på depression, bipolaritet och liknande problem. Jag kände mig lite tryggare där. Jag fick ett eget rum vilket är oerhört viktigt för mig. Jag behöver kunna stänga om mig och vara ensam för att känna mig trygg. Nu fick jag visserligen inte stänga om mig eftersom de ville hålla koll på mig. De tittade till mig ungefär en gång i kvarten. Den typen av tillsyn är ändå ok. De gånger jag haft ”klistervak” har jag tyckt det varit jobbigt. ”Klistervak” är när man har personal med sig hela tiden. Även om man bara vandrar fram och tillbaka i korridoren så är det nån som går bredvid. Går man på toa så står det personal precis utanför och dörren måste vara öppen. När man sover sitter det nån i rummet.
Även om avdelningen jag kom till kändes bättre än den jag kom från så var det fortfarande läskigt. Jag minns att jag stod på balkongen med ansiktet mot gallret och undrade vart jag kommit och vad som skulle hända. Samtidigt som det var skönt att någon annan grep in och tog en del av ansvaret kände jag mig väldigt ensam och utelämnad.
Jag tyckte det var jobbigt att ha lämnat min fru ensam med ett spädbarn och en liten gård att sköta. Den känslan har nog aldrig försvunnit. Barnet är äldre och har fått ett syskon, djuren är inte kvar på gården. Skuldkänslorna över att inte orka ta min del av ansvaret är kvar.
Ibland tänker jag att jag skulle vilja leta rätt på läkaren som skickade mig till psyk. Jag är väldigt tacksam för att hon lyssnade och tog mig på allvar. Det var början på en hemsk resa, som fortfarande pågår men det var ändå bra det som skedde. Jag skulle bara vilja berätta vad som hänt och säga att hon gjorde helt rätt.
