Ingen terapi

Det blev ingen terapi igår. Strax innan jag skulle ta bussen in till Halmstad för att träffa min terapeut så ringde de från mottagningen och sa att hon var sjuk. Besviken.

Senare under dagen blev jag uppringd av en sköterska från mottagningen. Hon ville kolla hur det var med mig. Jag tycker det är svårt att prata om hur jag mår med nån jag inte känner på telefon. Jag kan berätta om jag mår bra eller dåligt. Det är värre att gå in på detaljer om varför och hur. För att det ska fungera på telefon så krävs att jag känner och har förtroende för personen jag pratar med.

Det känns lättare när jag pratar med nån okänd ansikte-mot-ansikte. Frågan om förtroende och hur ärlig jag vågar vara finns dock alltid där, även om vi sitter i samma rum och pratar. De känner inte mig och jag känner inte dem. Det innebär att jag ibland inte vågar vara helt ärlig med hur jag mår. Jag har inte heller automatiskt förtroende för de reaktioner jag får. Det har jag med min terapeut. När jag pratar med nån på Öppenvården som jag inte känner så finns där alltid en rädsla att bli LPT:ad. Att bli inlagd när jag inte är beredd på det, när jag inte anser det behövs. Det jag är mest rädd för med en inläggning är att hamna på PIVA igen. Jag har fortfarande inte kommit över mitt senaste ”besök” där.

Jag har en tid hos min ordinarie terapeut i morgon och jag hoppas verkligen att den blir av. Blir den inställd har jag bokat en tid på fredag med sköterskan som ringde upp mig. Det kan vara bra att prata med nån, även om det är nån jag inte känner. Jag har inte pratat med nån sen innan jul. Om inte annat så tror jag att det gör min fru lite lugnare.

Det kan tyckas konstigt att jag inte vill prata på telefon med en specialistsköterska på psykiatrin som jag inte känner men jag kan skriva på internet om hur jag mår. Det är faktiskt skillnad. När jag skriver kontrollerar jag situationen, jag kan styra och formulera informationen som jag vill. Även om jag är öppen på bloggen så är det mycket som inte kommer med. När jag pratar med en sköterska så har jag inte kontrollen. Det kommer alltid jobbiga frågor. De börjar dra i trådar och fiska efter information och känslor som jag ofta håller hårt i.

I går eftermiddag var jag på CLAVIS och hjälpte till i cafét. Innan jag åkte dit hade jag en del ångest. Den var borta medan jag var på CLAVIS men kom tillbaka på bussen hem. Det är mycket tankar nu. Tankar kring vad som definierar mig, vad skillnaden är mellan att vara lyckad eller misslyckad (och vad den bör vara) och hur jag kan få struktur på tillvaron. Det känns som om den struktur jag byggt upp under hösten inte riktigt hållit. Strukturen kanske finns där men känslomässigt har det varit rörig sen i december. Beror det på någonting som hänt, kemin i huvet på mig, på att jag har orimliga förväntningar eller på något annat?

Jag var på Lettlandshjälpen och Röda korset idag. Jag hittade inga kläder till mig men väl två deckare (Denise Mina och Carol O´Connell). Jag köpte även vinterkängor till äldsta sonen, en väst till den av pojkarna som den passar bäst och ett dataspel till dem båda. Totalt uppgick dagens shopping till 61 kr.