Ett av mina favoritband är The Clash, deras LP ”London calling” är skivan jag skulle välja om jag bara 
fick lyssna på en enda skiva resten av livet. Just nu finns det en film (delvis fiktion, delvis dokumentär) om bandet på Netflix. Filmen heter ”Rudeboy” och handlar väl formellt sett om en misslyckad ung man som försöker bli roddare åt The Clash men det känns som att han faktiskt är en bifigur och bandet filmens medelpunkt. Filmen finns även på YouTybe – klicka HÄR för att se den.
Jag kan inte säga att filmen är bra men den är intressant dels för att den visar mycket av The Clashs 
konserter och dels för att den ger en bild av Storbritannien i slutet av 70-talet. Den sista låt som framförs i filmen är ”I fought the law”. Jag har aldrig hört originalet med Sonny Curtis och The Crickets (Buddy Hollys gamla band) men versionen med The Clash är fantastisk. Varje gång jag hör låten känner jag att den handlar om mig. Jag har 
visserligen aldrig rånat nån, det enda våldsrelaterade brott jag begått är olaga hot – jag hotade att misshandla en person om han inte upphörde med ett visst beteende (jag var verkligen allvarlig och menade vad jag sa). Jag vet inte om beteendet faktiskt upphörde men jag hörde i varje fall inte talas om att han upprepade det – vilket var bra för han slapp åka på stryk och jag slapp åka dit för misshandel.
”I fought the law” handlar om mig på ett mer övergripande sätt. När jag var ung försökte jag utmana 
och förändra samhället men misslyckades med det och nu försörjs jag av bidrag från ett samhälle som jag inte trivs i men inte längre orkar utmana. Samhället vann och jag är bara en spillra av den person jag en gång var. Jag hoppas jag inte låter allt för bitter för det är jag inte, bara ledsen och uppgiven.
Trots uppgivenhet så har jag lite gnista i mig och den tar sig främst uttryck i kreativitet gällande kläder, och kanske även här i bloggen. I går fick den mig också att ge mig på att bli smyckesdesigner! 
Jag bytte ju nyligen ringen i näsan mot ett stift efter att ha misslyckats med ett ringbyte. Jag tycker en ring i näsan är mycket snyggare än ett stift men ett stift är bekvämare, det rör sig inte och orsakar inte tryck och drag i hålet på samma sätt som en ring gör. Jag fick därför en tanke om att kombinera en ring och ett stift i ett kombinationssmycke. Jag kollade runt på en massa nätbutiker som säljer piercingsmycken men ingen hade det jag letade efter så jag gjorde en enkel skiss och mejlade den till guldsmeden som gjorde hustruns vigselring (efter hennes design). Jag har inte fått nån respons än men jag hoppas att de kan och vill göra smycket och att det inte blir alldeles för dyrt. Får jag ingen respons alls från dem så testar jag förmodligen med nån annan guldsmed för jag tycker idén är bra.
Både igår och idag har jag en av våra gamla rundor (d.v.s. på allmän väg) när jag lunchrastat hundarna. Det har gått bra att ha båda hundarna kopplade, det mest dramatiska har nog varit när Sigge blev skrämd av några
pumpor.
Till sist en blåmes fotad precis när den lyfter. Med bättre ljus hade det blivit en bra bild.
