Hur lördagens kalas avlöpte vet jag inte riktigt, jag ”gömde” mig hos en granne. Han har varit sjuk och legat en vecka på sjukhuset i Halmstad så jag tog med mig en chokladask och gick över till honom. En ”win-win”-situation. Han blev glad, jag var glad att komma hemifrån.
Min fru var dock rejält sliten efter kalaset. Hon sa att ungarna var vildare än de brukar. Mormor verkade oberörd som vanligt. Hon pallar alltid allt. Det är lite knäckande att se henne ”in-action”, hon fixar i köket, sen ut och krattar löv, hämtar ungarna, fixar fika, leker, lagar mat non-stop. Hon får ”Duracellkaninen” att verka slö. Hon har varit likadan så länge jag har känt min fru (21 år).
Jag bloggar mest för att jag tycker om att skriva och för att jag tycker om att ”skriva av mig” vad jag tänker och känner. Hittills har det inte spelat nån roll om nån läst vad jag skriver eller inte. Även om nån läser vad jag skriver är jag inte säker på att det går att förstå vad jag menar. Visst, det går att sätta ihop bokstäverna till ord och orden till meningar men går det att förstå vad jag försöker säga? Ibland vet jag ju inte själv vad det är för nåt jag vill förmedla. Vissa tankar, känslor och handlingar tror jag inte går att beskriva på ett adekvat sätt. Istället för att försöka så kan jag bara skriva – Jag mår dåligt. Jag gör dumma saker. Hur dumma, kommer synas när bandaget kommer av. Jag vet att det är korkat medan jag gör det men jag måste göra det. Jag kan inte förklara det.
