Det har mojnat efter stormen och hustrun var ut i skogen för att se hur det såg ut. Tydligen har det fallit en del träd men inte farligt många. 
Själv åkte jag en sväng i bygden och kikade och det 
verkar som om grannarna klarat sig bra. Inget värre än enstaka fallna träd och en lekstuga på vift.
För ett tag sen la jag om min löpträning lite genom att korta ner passen men öka volymen genom att springa oftare. Jag gjorde det för att jag 
kände att mår bättre de dagar jag sprungit så med kortare rundor blir det fler träningspass. Efter förändringen är stommen i min löpträning en runda som brukar ta ungefär 48 – 51 minuter, som bäst har jag sprungit den på 46.24. Igår eftermiddag så trotsade jag dock blåsten och min egen trötthet (var fortfarande seg efter fredagens aktiviteter) genom att springa rundan i mina 
nya Adidasskor med kolfiberstavar i sulan. Det blev ett av det mest absurda löppass jag genomfört, skorna var skitsnabba och jag persade därför på rundan med 2,5 minuter. Det var verkligen skumt att springa i skorna, det var som att ha fjädrar under fötterna, fjädrar som gjorde att jag hade klipp i steget fast jag var trött och seg.
Efter gårdagens rekordslakt så känns det som att den löpning jag ägnade mig åt som ung inte är samma idrott som dagens löpare håller på med. Skorna har verkligen förändrat allt. På min tid så skulle tävlingsskor vara så tunna och lätta som möjligt vilket innebar att stötdämpningen blev minimal. Då handlade ett maratonlopp om att öppna hyfsat hårt och sen försöka att inte tappa tid under andra halvan när benen alltid stumnade eftersom skorna var så tunna. Det var väldigt få som lyckades springa en mara negativt, d.v.s. att andra halvan gick fortare än den första. Nu är förhållandet det omvända, i varje fall bland elitlöpare, och med kolfiberskor förstår jag 
varför. Jag har bara sprungit ett pass i de nya skorna men utifrån det så skulle jag gissa att jag hade gjort maran tio minuter snabbare om jag hade haft den typen av skor när det begav sig (då hade jag varit nere på 2.23-2.24).
Upplevelsen i de nya skorna ger mig också en ny syn på dagens maratonlöpare. De gör fantastiska tider men 
jag är mer imponerad av dåtidens världselit som sprang 2.06-2.07 med den gamla sortens, stumma, skor. Det är också ett underbetyg åt de svenska manliga maratonlöparna (både elit och bredd) som i princip inte springer snabbare nu än då. När jag tävlade var det svenska rekordet 2.10.38 satt av Kjell-Erik Ståhl 1983. Det rekordet stod sig till 2019 när David Nilsson (som var kaxig som fan för att han slog det) sprang på 2.10.09. Det nu gällande rekordet, 2.08.40, sattes av Samuel Tsegay för ungefär en vecka sen. Jag är säker på att ”Ståhlmannen” sprungit snabbare än så om han haft tillgång till dagens skor. Kjell-Erik har dessutom fortfarande den snabbaste svenska vinnartiden i Stockholm Marathon, 2.12.33, satt 1986. Ergo – det var bättre förr. 🙂
Nog med självförhärligande och hyllning av det förflutna. I gårdagens blåst var Sigge väldigt pigg och busig under hundpromenaderna men som tur var hade jag sällskap av 14-åringen under eftermiddagspromenaden och han busade en massa med Sigge. Jag tror att både son och hund tyckte det var kul. I morse så var det hustrun som kampade med Sigge, i det fallet var det tydligt att han var den som tyckte det var roligast.
Den senaste tiden har jag lyssnat mycket på stå-upp, huvudsakligen irländare och britter men en del från det stora landet i väster också. Jag provade att lyssna på några svenska komiker men jag tyckte inte de var särskilt roliga. Tre som jag dock tycker är roliga är irländarna Christ Kent (med en härlig Cork-dialekt), Jarleth Regan och britten Ricky Gervais (vars TV-serier jag inte gillar, jag gillar dock hans syn på woke).
